JL Fantasy

Top 5 fantasytrilogier0

21 januari 2018

Från N.K. Jemisins skildring av den nedbrutna Essun i Broken Earth-trilogin till Robin Hobbs Farseer-trilogi om lönnmördaren Fitz. Det finns fler bra fantasytrilogier att läsa än vad de flesta klarar av att läsa på en livstid. Men vilka är de allra bästa?

    
     
    

5. The Nagash Trilogy 

Black Library är en källa för fantasy och sci-fi böcker som jag tror att många missat. Deras varumärken Warhammer Fantasy och Warhammer 40K förknippas främst med figurspelen som bär samma namn. Men det finns en mängd bra boktitlar att titta närmare på både för fantasy- och sci-fi-läsare. Min personliga favorit på fantasysidan är trilogin om Nagash – den mäktigaste nekromantikern genom historien och fadern till både vampyrerna och de odöda. Alla Black Librarys böcker i serien Time of Legends går att läsa självstående och de bästa att börja med är Nagashtrilogin.


    

   

4. The First Law Trilogy

Joe Abercrombie, a.k.a Lord Grimdark, slog igenom 2006 med sin First Law-trilogi. Det är en lättläst och händelsefylld berättelse med starka karaktärer. Den bittra krypplingen Sand Dan Glokta är min absoluta favoritkaraktär i alla böcker jag läst.

“You are aware, I suppose, that I lived through two years of torture? Two years in hell, so I can stand before you now. Or lean before you, twisted as an old tree root. A crippled, shambling, wretched mockery of a man, eh, Lord Hoff? Let us be honest with one another. Sometimes I lose control of my own leg. My own eyes. My own face." He snorted. "If you can call it a face. My bowels, too, are rebellious. I often wake up daubed in my own shit. I find myself in constant pain, and the memories of everything that I have lost nag at me, endlessly." He felt his left eye twitching. Let it twitch. "So you can see how, despite my constant efforts to be a man of sunny temper, I find that I despise the world, and everything in it, and myself most of all. A regrettable state of affairs, for which there is no remedy.” - Sand Dan Glokta 

  

3. The Dark Elf Trilogy

R.A. Salvatore skapade i sista stund svartalven Drizzt Do'Urden som en bikaraktär i Icewind Dale-trilogin, efter att hans förlag bett honom ersätta en annan karaktär. Drizzt har sedan dess blivit en av Dungeons & Dragons mest populära karaktärer. Salvatore insåg att det var något speciellt med Drizzt och beslöt sig för att skriva en hel bokserie som beskrev karaktärens bakgrund.

Drizzt växte upp i Menzoberranzan, svartalvernas underjordiska huvudstad, där demongudinnan Lolth härskar. Där tävlar åtta mäktiga familjer om att vara närmast Lolth. Drizzt inser att han kommer få svårt att bevara sitt godhjärtade sinne i en stad där män inte är värda något och alla hugger varandra i ryggen för att klättra i hierarkin. Karaktären Drizzt är enkel att gilla och staden Menzoberranzen är bland de mest fascinerande platser jag läst om.

   

2. Mistborn 

Den författare som håller absolut högst lägstanivå av alla fantasyförfattare är Brandon Sanderson. Med sina välplanerade karaktärsark och handlingar och med de mest genomtänkta magisystemen du kan föreställa dig sjunker man alltid djupt in i hans världar. Han har flera intressanta serier men min favorit är Mistborn-trilogin. Handlingen utspelar sig 1000 år efter att hjälten som skulle rädda världen misslyckats. The Lord Ruler (tänk Sauron) har erövrat allt, mänskligheten är förslavad och aska regnar konstant från himlen. En liten grupp av allomantiker ska nu göra ett försök att stjäla ett av Lord Rulers mest skyddade föremål. 

   

1. Lord of the Rings 

Hur ska man beskriva storheten med fadern av all fantasylitteratur? Kort och gott är det för att både världsbygge, handling och karaktärer är av allra högsta kvalitet än idag, 60 år efter att den skrevs. Tolkien tillbringade flera årtionden med att bygga upp historien, kulturerna, och språken till detta mästerverk. Men den innehåller även en handling med djup och bredd som få av dagens författare lyckas åstadkomma. Till råga på allt är också nästan alla karaktärer så minnesvärda att du aldrig kommer glömma deras namn. Om du kan svälja de stundtals långrandiga beskrivningarna är Sagan om Ringen än idag den ohotade ettan på fantasytronen.

Vilka är era favorittrilogier?



Recension – Bright0

14 januari 2018

District 9 möter Lord of the Rings – så skulle en snabb beskrivning av Netflix nya satsning kunna sammanfattas. Polisen Ward (Will Smith) har mot sin vilja fått en ny partner, orchen Jacoby (Joel Edgerton). Tillsammans råkar de komma över en allsmäktig trollstav som skulle kunna återuppväcka Mörkrets Herre om den hamnade i fel händer. 

Netflixs nya satsning Bright är, enligt dem själva, den mest sedda originalfilmen i Netflix historia. På sin första helg sågs den av 11 miljoner tittare. En uppföljare är redan bekräftad, vilket säger något eftersom Bright uppges ha kostat 90 miljoner dollar att producera. 

Vi var fem personer som började se filmen men jag var den enda som orkade se alla 117 minuter. Jag förstår dem som tröttnade. Bright är i grunden en uttjatad buddy cop-film med alldeles för mycket action och en Will Smith i huvudrollen som känns som att han går på autopilot. Regissören David Ayre är senast känd för Suicide Squad...

Det största problemet med filmen är att den inte bygger ut världen tillräckligt. Alla karaktärer och även hela raser blir stereotypa vilket gör att de aldrig känns som en naturlig del av samhället de lever i. Förutom Jacoby är alla orcher exakt likadana, klär sig likadant, pratar likadant och lyssnar på samma typ av musik. Detta förstärks med överspelat skådespeleri och förutsägbara dialoger fulla av one liners och mossigt getto- och snutlingo. Om detta ska vara en fantasyvärld i nutid måste de anstränga sig mer för att få den att verka trovärdig. Med tanke på att det var Ayre som gjort filmen så kunde jag inte att låta bli att tänka på hur många likheter filmen har med Suicide Squad och dess problem

Trots filmens brister förstår jag varför den varit en hit för Netflix. Det finns något lockande med att se alver, orcher, pixies och kentaurer i vår värld. Jag gillar tanken med att orcherna är underklass och alverna överklass, även om det blir för övertydligt i den här filmen.

Världen känns full av potential som inte utforskas. I en kort scen får vi se hur en kentaur går förbi i polisuniform och fantasynörden i mig hoppar till av förväntan, men ingenting kommenteras eller fördjupas på något sätt. Detta görs inom flera områden, till exempel magi. Ward och Jacoby kommer över den allsmäktiga staven som beskrivs "som ett kärnvapen som kan uppfylla önskningar", men är det bara genom wands som magi kan utövas eller finns det någon annan form av magi? En annat område som låter väldigt intressant är världens historia. För 2 000 år sedan besegrades mörkrets furste av en armé av dvärgar, människor och alver. Men det sägs inte mycket mer än så, och vad har hänt under de 2 000 åren som följde? Har deras värld haft en renässans, en medeltid eller en häxprocess? Vilka religioner dominerar världen? Det finns mycket jag skulle vilja veta mer om, men istället får vi ungefär en och en halv timme av explosioner.

Sammantaget:


Mål 20180

02 januari 2018

Ett nytt år är här och det är dags att sätta nya mål för mitt skrivande. År 2017 var ett stort steg i rätt riktning och jag vill behålla det momentum som fjolåret skapade. Därför kommer bloggen att förändras något och skrivandet på mina böcker kommer att gå in i nästa fas.

  

Jag vill vara på platser där fantastik tar plats. Förra året var jag på Worldcon och Swecon. I år siktar jag på att besöka Fantastika (Swecon 2018) och Bokmässan. Mitt mål på Fantastika är att knyta minst tre nya kontakter inom svensk fantastik och delta i åtminstone en panel. På Bokmässan vill jag också knyta tre nya kontakter men jag hoppas framförallt kunna samla på mig en del namn inom agentur och förlagsbranschen för framtida utgivning. 

Jag tänker vara mer personlig. De inlägg som jag tycker är mest intressanta i de bloggar jag följer är när skribenten vågar dela med sig av sitt eget liv. De bloggar där man känner att man får en personlig kontakt. Detta ska jag göra genom att dels lägga upp mer bilder på mig själv, dels genom att skriva fler inlägg där jag berättar om min skrivprocess.

Jag vill skriva fler guider. Jag vill gärna skriva fler guider om att skriva. Jag känner dock inte att jag har tillräckligt hög status inom branschen för att ge andra aspirerande författare generella skrivråd eller marknadsföringstips – det kan andra, mer välrenommerade författare göra. Däremot tror jag att jag har kunskaper inom andra mer specifika områden som går att koppla till skrivande. Till exempel världsbyggande och hur man kommer på nya innovativa magisystem.

Jag vill bjuda in gästskribenter.  Jag stötte på en amerikansk författare som gjorde en intressant sak i sitt veckobrev: han bjöd in experter på olika områden och lät dem skriva gästinlägg. Det kunde till exempel vara "How to survive in the woods" eller "How to make technology believable in sci-fi". En del av dessa tyckte jag var matnyttiga och jag vill försöka återskapa detta på min blogg. Jag har en gäst inplanerad hittills och kommer att söka efter fler under året. Är du själv expert på något och skulle kunna tänka dig att skriva ett inlägg? Hör av dig!

Jag vill skriva fler topplistor.  När jag snöade in på marknadsföring var det flera som tipsade om att topplistor var ett bra sätt att profilera sig inom ett visst område. Därför ska jag skriva några sådana under året. Jag tar tacksamt emot förslag på teman från mina läsare – är det någon särskild topplista du vill att jag ska skriva?

Jag vill skriva färre recensioner. Recensionerna kommer att bli färre, men ändå utgöra stommen på bloggen. Jag har flera intressanta filmer och böcker som jag ser fram emot att få recensera, till exempel Black Panther, Avengers 3, Steins Gate, Deadpool 2, Venom och The Golden Compass.

Jag vill göra fler författarintervjuer. Det roligaste jag gjorde i fjol var intervjuerna med Anna Jackobsson Lund och Lovisa Wistrand. Jag har i dagsläget två nya intervjuer inplanerade, förhoppningsvis kommer det bli fler än så.

Jag ska påbörja redigeringsprocessen av Devans dans. Vad gäller min bok är jag nästan färdig med mitt råmanus. Målet i redigeringen är att bli färdig med en första grundläggande kontinuitetsredigering innan sommaren för att sedan kunna skicka iväg manuset till mina första testläsare som främst kommer att komma med feedback på en strukturell nivå. Beroende på vad de kommer med för återkoppling ska jag sedan ta redigeringsarbetet framåt utifrån Tidningen Skrivas redigeringstips.

  

Jag känner på mig att 2018 kommer att bli ett händelsefyllt år. Nu kör vi!


2017 - Året då jag började ta skrivandet på allvar0

29 december 2017

Inför 2017 fattade jag en del svåra beslut för att skapa mer skrivtid för mig själv. Vi hade köpt ett hus, Folke var ett och ett halvt år gammal, vårt andra barn var på väg och jag insåg att jag inte skulle kunna fortsätta skriva i den takt jag tidigare gjort. Jag började därför gå på spelberoendeträffar varje vecka i början av 2017 för att sluta spela spel och jag slutade följa allt i sociala medier som inte rörde utvecklandet av min skrivteknik eller mina inspirationskällor.

Swecon - Selfie med Lord Grimdark himself.

Jag upplevde ofta att du ville vara någon annanstans än i nuet, och kunde irritera mig på din mentala frånvaro. Det blev mest påtagligt i sociala sammanhang, men jag kunde även märka av det när det bara var du och jag. Men eftersom du redan hade dragit ner på spelandet såg jag inte kopplingen. Det var väl bara sån du var, tänkte jag.

När du bestämde dig för att sluta var det ändå ett efterlängtat beslut. Jag gladde mig åt att du hade kommit fram till det på egen hand, och att du gjorde det främst för din egen skull. Det bådade gott för att du skulle lyckas. Samtidigt ville jag inte hoppas på för mycket – du hade ju slutat (och börjat igen) ett par gånger tidigare. Jag såg framför mig hur du skulle få mer tid över, både för familjen och för ditt skrivande. Men jag förstod inte hur stor skillnad det skulle göra.

– Hanna Lindell 

     

2017 var året då jag slutade spela TV-spel. Det känns konstigt att säga det nu, så här ett år senare. För bara tre-fyra år sedan skulle jag ha skrattat åt den som föreslagit det för mig. Spelandet var det roligaste jag visste och på vissa sätt det viktigaste i mitt liv. Det gick inte en dag utan att jag satt timmar framför datorn, tv-spelet eller mobilspelen och jag tänkte på spelen konstant. Att jag nu inte har spelat alls på ett helt år och inte heller vill göra det känns otroligt frigörande. Jag kan nu lägga tiden som jag tidigare lade på spelen på min familj, mitt jobb och på mitt skrivande, vilket i sin tur har gjort det möjligt att ta mitt författarskap till en ny nivå.

  

Swecon - Frukost med Marcus Olausson och Kristina Hård.

     

Swecon - Selfie med Anna Jakobsson Lund

   

Skrivrelaterade projekt under 2017

 Det känns verkligen som att jag tagit mitt skrivande på större allvar i år och att jag kommer att lyckas om jag bara fortsätter på inslagen väg. Detta har dock inneburit att jag umgåtts mindre med vänner och att andra hobbyer fått kliva åt sidan, men på ett personligt plan har det ändå gjort mig lugnare. Jag gör det jag hinner med och orkar, och de allra flesta dagar har jag ett gott samvete över detta. Det här är några av de saker som jag hunnit med under året. 

  • Skrivkurs:  Jag läste en skrivkurs under våren via Linnéuniversitetet. 
  • Marknadsföring: Under sommaren snöade jag in och började läsa på om olika marknadsföringsstrategier och började tänka mer på olika sätt att nå ut till framtida läsare. Särskilt intresserad och motiverad blev jag efter att ha läst Kevin Kellys 1000 True Fans essä.
  • Författarresor: Jag reste iväg på mina två första fantastikkonferenser: Swecon och Worldcon. Där träffade jag flera intressanta människor och knöt mina första kontakter inom fantastiksverige. Mest betydelsefullt för mig personligen var kontakten med Marcus Olausson, som jag har stor respekt för.
  • Läst mer böcker: Jag har fått tid att läsa mer än vad jag gjort på många år vilket resulterat i cirka 30 lästa böcker under 2017. Den bok som gjort störst intryck på mig är nog The Strange Death of Europe som nyanserade min syn på Europas immigrationspolitik.
  • Sociala medier: Jag har blivit mer medveten om hur jag använder sociala medier och har även börjat använda twitter där jag främst retweetar inlägg kopplat till mitt politiska intresse. Jag har även skapat en författarsida, där jag i skrivande stund har nästan 200 följare.   
  • Ny highfantasy-värld: Nya idéer till böcker kommer hela tiden och för att kanalisera dessa behöver jag en värld som är helt öppen för dem. Den serie jag skriver på nu är ganska färdig sett till världsbygget. Därför jag har påbörjat ett helt nytt världsbygge som är mer ambitiöst än något jag tidigare tagit mig an. Under sommaren och hösten skapade jag grunden för världen, med 12 raser, en 40 000 år lång historia och ett nytt magisystem.
  • Bloggens kvalitet: På bloggen har jag alltid haft ett inlägg redo i slutet av veckan och överlag har kvaliteten på dessa inlägg också varit bättre än tidigare. Dels för att jag utvecklats som recensent men också för att jag kunnat lägga mer tid på varje inlägg. Jag har även börjat göra författarintervjuer, vilket jag kommer att fortsätta med under 2017. 
  • 14 nya kapitel på Devans Dans: Den sextonde juli 2017 föddes Elis. Han är en storväxt, lugn och matglad kille som gillar att ta långa sovmorgnar med mamma. Flera småbarnsföräldrar sade att det inte är förrän det andra barnet kommer som man inser hur mycket tid man hade medan man bara hade ett barn. Jag är benägen att hålla med. Bokens första utkast är därför inte helt klart men kommer troligtvis att bli färdigt under våren.
  • Bloggen har blivit större: Jag har mer än tredubblat antalet läsare och hade under året 11 500 sidvisningar och 2350 unika läsare. Inga jättestora siffror men ett tydligt steg framåt. Två inlägg var extra lästa under 2017: min recension av Star Wars The Last Jedi och inlägget där jag berättade om mitt spelberoende.

  

Worldcon - Selfie med en lång Mats Strandberg

    

Ny syn på skrivandet

Jag slutade spela för att skapa mer skrivtid, men den största vinsten har blivit att jag är mer nöjd med mig själv. När det inledande motståndet till att sluta spela och det fysiska suget försvann efter ungefär en månad kände jag mig som en ny människa. Jag fick en sundare relation mellan min inre tankevärld och omvärlden vilket jag märkt av på flera olika plan.

Jag är gladare och mer avslappnad när jag kommer hem från jobbet, även när det varit jobbiga dagar, och jag är mer deltagande i sociala sammanhang. Tidigare undvek jag till exempel personalrummet då jag upplevde att det bara tog energi att gå in där, delvis på grund av att jag alltid ville gå iväg och spela Hearthstone i stället. Min relation till min släkt har blivit bättre. Tidigare behövde jag gå iväg och "ha lite tid för mig själv" någon gång varje dag, nu kan jag sitta längre stunder utan att känna den där kliande känslan i kroppen som alltid smög sig på när jag började tänka på TV-spel.

Jag har också landat i en ny syn på skrivandet och dess betydelse för mig. I stället för att se utgivningen som målet och ha dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt, försöker jag nu se på mitt mående som målet. Författandet är något som gör att jag mår bra. När jag började med skrivandet såg jag det som ett sätt att fly ifrån läraryrket, men nu trivs jag med mitt jobb och med var jag är i livet. Så länge jag känner så är det okej att det tar några år innan jag blir utgiven.  

   
    
Hoppas ni haft ett lika bra år som jag har haft.
/Josef Lindell

2017-06-16 Välkommen Elis!
  
   
   
Folke tog nyheten att han blivit storebror med ro.     
   
    
Augustipromenad
     
    

   

Gisslandrama.

       

Sardinien oktober 2017

      

 Livet med en tvååring  

  

Livsläxa november 2017 - Det gör ont att nästan peta ut ögat på sig själv.     

    

Gott nytt år!


Vad skriver du egentligen?0

22 december 2017

En följare på min författarsida på Facebook frågade mig vad jag skriver för något. Min första tanke var, det står på bloggen om du läser texten på Om mig-fliken, men när jag tänkte efter insåg jag att jag bara nämner bokens namn där, inte vilken typ av fantasy det är eller vad den ska handla om. Därför tänkte jag att det var dags att skriva en presentation av vad det är jag håller på att skapa.

    

Decennier av hänsynslös jakt har lämnat naturen tom på andar, de mystiska och magi-givande varelserna som gjort landet Monrovia till världens mäktigaste rike. Adelsmannen Damon och slumflickan Lyrik blir ofrivilliga kompanjoner när de tvingas ut i en värld fylld av naturkatastrofer och slumrande konflikter. Tillsammans måste det omaka paret utföra ett omöjligt uppdrag – fånga en ande. 

  
Boken jag skriver på nu har arbetsnamnet Devans Dans och är den första delen i en trilogi som jag kallar Andesagan. Serien är i grunden episk fantasy men den första boken har ett tydligt underifrånperspektiv, då ingen av de två huvudkaraktärerna tar del av de geopolitiska händelserna mellan nationerna utan i stället drivs av mer karaktärsnära mål. Tanken är att man ska få ta mer del av det större perspektivet i de två senare delarna. Jag jobbar även för att Devans Dans ska bli en lättillgänglig bok, max 80 000 ord med ett begränsat världsbygge som också utvecklas i de senare delarna.
  
Det som folk främst brukar gilla med min bokidé, när jag beskriver den för dem, är magisystemet som jag skapat. Det är ett hårt magisystem som liknar det i mangan One Piece men till skillnad från djävulsfrukter har jag rökliknande varelser som människorna kallar Andar. Dessa fångas i kristallflaskor fyllda med en speciell vätska som man sedan kan dricka och få magiska krafter av.
  
Idén om magisystemet kom efter att jag sett Elizabeth Gilberts Ted Talk om kreativitet. I hennes föredrag pratar hon om hur problematisk dagens syn på våra konstnärer är. Den press som läggs på dem att ständigt överraska och överträffa sig själva är en börda som är svår att bära. I slutet av föredraget slår hon ett slag för att vi borde se på kreativitet mer som de gamla grekerna och romarna gjorde. De tänkte att kreativiteten inte kommer inifrån konstnären själv utan utifrån, från mystiska varelser som grekerna kallade Musor och som romarna kallade Daemoner.
  
Gilbert tar som exempel i sitt föredrag hur människor i öknarna i norra Afrika brukade samlas i månupplysta heliga danser som pågick i flera timmar. Dansarna var professionella och ibland, väldigt sällan, brukade något hända vid dessa samlingar – en av dansarna blev transcendent. Publiken upplevde att tiden stannade och att artisten förändrades. All hans träning och kraft koncentrerades i honom vilket gjorde att han blev något mer än en människa. Publiken förstod vad som hände och de ropade därför ut i kör "Allah, Allah, Allah!"
 
Efter lite regelskapande och metafysiska diskussioner med mina vänner var ett nytt magisystem skapat som jag tror och hoppas att läsarna kommer älska lika mycket som jag gör.
  

Bilderna är inte mina utan är tagna ifrån Pinterest.