JL Fantasy

Top 5 fantasytrilogier0

21 januari 2018

Från N.K. Jemisins skildring av den nedbrutna Essun i Broken Earth-trilogin till Robin Hobbs Farseer-trilogi om lönnmördaren Fitz. Det finns fler bra fantasytrilogier att läsa än vad de flesta klarar av att läsa på en livstid. Men vilka är de allra bästa?

    
     
    

5. The Nagash Trilogy 

Black Library är en källa för fantasy och sci-fi böcker som jag tror att många missat. Deras varumärken Warhammer Fantasy och Warhammer 40K förknippas främst med figurspelen som bär samma namn. Men det finns en mängd bra boktitlar att titta närmare på både för fantasy- och sci-fi-läsare. Min personliga favorit på fantasysidan är trilogin om Nagash – den mäktigaste nekromantikern genom historien och fadern till både vampyrerna och de odöda. Alla Black Librarys böcker i serien Time of Legends går att läsa självstående och de bästa att börja med är Nagashtrilogin.


    

   

4. The First Law Trilogy

Joe Abercrombie, a.k.a Lord Grimdark, slog igenom 2006 med sin First Law-trilogi. Det är en lättläst och händelsefylld berättelse med starka karaktärer. Den bittra krypplingen Sand Dan Glokta är min absoluta favoritkaraktär i alla böcker jag läst.

“You are aware, I suppose, that I lived through two years of torture? Two years in hell, so I can stand before you now. Or lean before you, twisted as an old tree root. A crippled, shambling, wretched mockery of a man, eh, Lord Hoff? Let us be honest with one another. Sometimes I lose control of my own leg. My own eyes. My own face." He snorted. "If you can call it a face. My bowels, too, are rebellious. I often wake up daubed in my own shit. I find myself in constant pain, and the memories of everything that I have lost nag at me, endlessly." He felt his left eye twitching. Let it twitch. "So you can see how, despite my constant efforts to be a man of sunny temper, I find that I despise the world, and everything in it, and myself most of all. A regrettable state of affairs, for which there is no remedy.” - Sand Dan Glokta 

  

3. The Dark Elf Trilogy

R.A. Salvatore skapade i sista stund svartalven Drizzt Do'Urden som en bikaraktär i Icewind Dale-trilogin, efter att hans förlag bett honom ersätta en annan karaktär. Drizzt har sedan dess blivit en av Dungeons & Dragons mest populära karaktärer. Salvatore insåg att det var något speciellt med Drizzt och beslöt sig för att skriva en hel bokserie som beskrev karaktärens bakgrund.

Drizzt växte upp i Menzoberranzan, svartalvernas underjordiska huvudstad, där demongudinnan Lolth härskar. Där tävlar åtta mäktiga familjer om att vara närmast Lolth. Drizzt inser att han kommer få svårt att bevara sitt godhjärtade sinne i en stad där män inte är värda något och alla hugger varandra i ryggen för att klättra i hierarkin. Karaktären Drizzt är enkel att gilla och staden Menzoberranzen är bland de mest fascinerande platser jag läst om.

   

2. Mistborn 

Den författare som håller absolut högst lägstanivå av alla fantasyförfattare är Brandon Sanderson. Med sina välplanerade karaktärsark och handlingar och med de mest genomtänkta magisystemen du kan föreställa dig sjunker man alltid djupt in i hans världar. Han har flera intressanta serier men min favorit är Mistborn-trilogin. Handlingen utspelar sig 1000 år efter att hjälten som skulle rädda världen misslyckats. The Lord Ruler (tänk Sauron) har erövrat allt, mänskligheten är förslavad och aska regnar konstant från himlen. En liten grupp av allomantiker ska nu göra ett försök att stjäla ett av Lord Rulers mest skyddade föremål. 

   

1. Lord of the Rings 

Hur ska man beskriva storheten med fadern av all fantasylitteratur? Kort och gott är det för att både världsbygge, handling och karaktärer är av allra högsta kvalitet än idag, 60 år efter att den skrevs. Tolkien tillbringade flera årtionden med att bygga upp historien, kulturerna, och språken till detta mästerverk. Men den innehåller även en handling med djup och bredd som få av dagens författare lyckas åstadkomma. Till råga på allt är också nästan alla karaktärer så minnesvärda att du aldrig kommer glömma deras namn. Om du kan svälja de stundtals långrandiga beskrivningarna är Sagan om Ringen än idag den ohotade ettan på fantasytronen.

Vilka är era favorittrilogier?



Recension - Uprooted0

25 november 2017

Agnieszka älskar sin tysta by men skogen hotar alltid att anfalla den med sina ondskefulla krafter. Det enda som står i vägen för skogens korrumperande kraft är Draken. En kraftfull magiker som motarbetar skogens varje försök att växa över byn. Men Draken utmäter ett hemskt krav för att han ska fortsätta vakta byn. Vart tionde år måste en ung flicka lämna byn för att tjäna Draken i hans torn av sten. Agnieszka fruktar att Draken kommer att välja hennes vän, den vackra och smarta Kasia, nästa gång han kommer. Men Agnieszka är rädd för fel sak för det är inte Kasia han kommer att välja.

Naomi Novik debuterade 2007 med den kritikerrosade boken His Majesty's Dragon. Nu är hon åter igen aktuell med sin nya bok Uprooted som vann en Nebula award för bästa roman år 2016. Uprooted är en ensamstående fantasyroman som är starkt influerad av folksagor likt Bröderna Grimms berättelser. 

Jag var inte så imponerad av boken till en början. Visst var berättarrösten intressant men karaktärerna kändes på många sätt rätt stereotypiska. Huvudkaraktären är en typisk svag flicka som tycker att hon inte är vacker eller duktig på något men som "upptäcks" av en äldre vis man som lär henne att se världen annorlunda. Sedan visar det sig förstås att Agnieszka visst kan vara vacker och att hon även, suprise, suprise, besitter potential att bli magiker.

Likt magin i Harry Potter visar det sig att det inte är särskilt svårt att bruka den när man väl besitter kraften. Allt du behöver göra är att säga rätt ord och vips så kan du göra i stort sett vad som helst. Jag fortsatte dock att läsa på grund av det välskrivna förstapersonsperspektivet och blev glatt överraskad när berättelsen tog en mörk vändning efter ytterligare några kapitel. Agnieszka träffar en bonde som blivit korrumperad av skogen. Jag har aldrig gillat skräckfilmer eller skräckböcker men den scenen gav mig en ilande känsla längs ryggraden som senare också återkom i flera andra scener.

Agnieszka och Draken som karaktärer och deras relation till varandra må vara ointressanta men skogen är den bästa antagonisten jag läst om på många år. Det var väldigt uppfriskande att få läsa om en antagonist som saknade personlighet och uppenbart motiv. Naomi Noviks beskrivningar av den mörka skogen, dess slingrande grenar, dess mörka vatten och stora hotfulla träd hade mig på helspänn genom hela boken. 

Sammantaget

Huvddelen av boken handlar om Agnieszkas kamp att hitta något sätt att besegra det outtröttliga hotet som Skogen innebär för hennes by och för hela kungariket. Den innehåller massor av magi och drivs framåt av ett välskrivet förstapersonsperspektiv. Även beskrivningarna, särskilt av skogen, var stundtals så vackra att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om hela scener. Jag rekommenderar den till alla som gillar genretypisk young adult men som också kan tolerera en del riktigt mörka scener.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner av liknande fantasyböcker?

The Fifth Season - N.K. Jemisin

The Hundered Thousand Kingdom - N.k. Jemisin 

Skymningseld - Henrik Widell 

Om du gillar mina recensioner får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.


Recension - Emperor's Blades0

30 september 2017

Kejsaren av Annur är död, kaos utbryter i imperiet. Hans tre barn måste nu glömma deras sorg och förbereda sig på det värsta tänkbara scenariot. Försöker någon störta imperiet? Den äldsta sonen Valyn tränas i imperiets dödligaste kompani. Men efter en rad "olyckor" och en döende soldats varning inser han att även hans liv är hotat. Kejsarens dotter, Adare, har övertagit rollen som minister och jagar nu mördaren av kejsaren men är osäker på vem hon kan lita på i huvudstaden. Det tredje barnet Kaden ska ärva imperiet, men han är en halv värld iväg för att träna med munkarna som dyrkar Den Blanka gudens hårda tekniker. Om han lyckas med träningen kommer han lära sig hemligheter som få i imperiet besitter. Men kommer det räcka för att hålla honom vid liv när både mänskliga och ickemänskliga fiender hotar.

Brian Staveleys debutroman från 2014, The Emperors Blades, är den första boken i trilogin Chronicle of the Unhewn Thrones. 

Den övergripande handlingen är enkel men samtidigt väldigt smart i sitt upplägg. Kejsaren dör och hans barn måste hantera situationen på tre olika fronter. De är separerade från varandra men ändå sammanlänkade i deras gemensamma problem - alla deras liv och kanske även hela rikets säkerhet är hotat. Upplägget förvaltades dock inte till fullo.

Jag var övertygad om att karaktärerna skulle förenas i slutet av boken och genensamt rädda riket. Detta skedde dock inte förrän i bokens sista sidor, med två av karaktärerna, och även då känns sammanslagningen inte nödvändig. Detta gjorde att jag kände mig lurad på det grundläggande löftet som boken gav mig när jag började läsa.

Ett annat problem uppstod med Adares handling. Den bygger sakta upp mot en avslutande dramatisk twist som ska knyta samman hela berättelsen. När denna twist slutligen hände var den inte alls vad jag tänkt mig. Det fanns ingenting i den tidigare handlingen som gjorde att jag hade kunnat lista ut vad twisten skulle vara, vilket irriterade mig.

Ett tredje problem jag hade med handlingen var att den rätt ofta kändes onödigt långsam. Boken är generellt sett välskriven men valet av scener hade kunnat effektiviserats. Rätt många kapitel fungerade endast som transportsträckor utan större mening. 

Även karaktärerna hade vissa grundläggande problem. Alla tre kändes intressanta och mycket hände kring dem men man fick aldrig någon koppling till dem som individer. Alla tre var där för att fylla ett hål i handlingen, jag fick sällan någon uppfattning om vad karaktären skulle ha gjort om hen inte kastats in i den roll den givits. Vilka intressen eller inre mål de hade berördes inte.

Ofta upplevdes också huvudkaraktärerna som dumma. Genom att ställa några enkla frågor skulle en del av mysterierna i handlingen kunnat klarats av halvvägs in i boken. Vilket författaren givetvis inte ville, därför fördummades karaktärerna. Detta hör också samman med att flera kapitel upplevs som transportsträckor - hade karaktärerna bara tänk till tidigare skulle handlingen gått snabbare. Detta var särskilt tydligt i Kadens handling, som fram till boken startar har spenderat åtta år utan att göra nästan några framsteg över huvud taget i sin träning och han gör inte heller några större framsteg i den här boken, förutom i de allra sista kapitlen.

Bokens största styrka är dess världsbygge. Även om karaktärerna aldrig träffar varandra känns det som att deras val på något plan ska påverka varandra. Staveleys lyckas, utan att gå in på för mycket detaljer, skapa ett levande och vidsträckt imperium som jag genast drogs till. Att detta imperium också hotas av en fiende, som än så länge håller sig i skuggorna, gav berättelsen ett driv som gjorde den svår att lägga bort.

Även magisystemet kändes intressant, inte på en Brandon Sanderson nivå men helt okej. I bok ett har ingen av de tre huvudkaraktärerna någon magisk förmåga men det finns några andra karaktärer som har det och dessa korsar vägarna med huvudkaraktärerna vid flera tillfällen. Utifrån det som förklarats i bok ett verkar magisystemet vara ett hårt sådan, med tydliga begränsningar och krav på vad som krävs för att magin ska kunna brukas.

Sammantaget

The Empror's Blades är en klassisk highfantasyroman med tre perspektivkaraktärer, ett utvecklat magisystem och ett imponerande världsbygge. Serien för inte med sig särskilt mycket nytt till genren men det är en välskriven saga med tonvis av potential, som bok ett dock inte riktigt levde upp till.

Gillar du klassisk highfantasy med en mörkare, något modernare känsla (inte grimdark men nära på) är denna bok definitivt värt din tid.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner om fantasyserier med potential?

Skymningseld - Henrik Widell

De Rotlösa - Marcus Olausson

Steelheart - Brandon Sanderson


Recension - The Hundered Thousand Kingdom0

23 september 2017

Yeine Darr, en utstött tonårsdrottning, kallas till Sky den svävande huvudstaden av hela världen. Väl där blir hon chockerande nog utnämnd till en av rikets tre arvtagare. Hon kastas in i en kamp mot sina två kusiner om tronen. Endast en av dem kan överleva och överta tronen. De andra två har förberett sig för detta i hela sitt liv. Yeine å andra sidan är ny, har inga kontakter och inga pengar. Fram tills hon träffar Gudarna.

The Hundred Thousand Kingdoms (THTK) är den första boken i Inheritance trilogin av N.K. Jemisin. En 448 sidor lång episk fantasy som gavs ut 2010 och vann en Locus Award för bästa debutroman. 

Traditionell fantasy är min favoritgenre. Men på slutet har jag haft svårt att hitta sådana som lyckas skapa en bra balans mellan de klassiska dragen som definierar genren och med nytänkande som inte går för långt ifrån dessa drag.

I grunden är THTK strukturerad som en deckarroman. Handlingen fokuserar först och främst på huvudkaraktären Yenies försök att finna svar på några gåtor som på olika sätt påverkar hennes chans att överleva i Sky. Gåtorna handlar mer om hennes familj och deras förflutna än politiskt manövrerande, som brukar vara det vanliga i episk fantasy som exempelvis The Song of Ice and Fire.

Den andra delen av handlingen handlar om gudarna. En gång i tiden fanns det tre gudar. The Nightlord (Nahadoth), The God of the Day (Itempas) och The Goddess of Twilight and Dawn (Enefa). Den yngsta av de tre gudarna, Enefa, mördades av Itempas och Nahadoth besegrades av Itempas. Nattguden gavs sedan som slav och levande vapen till människosläktet The Arameri för att sona för sina brott mot Itempas. Med gudarna som kopplade vapen styr The Arameri världen med järnhand. Alla som försöker motstå deras makt dräps genom ett enkelt kommando i gudens öra.

Utöver detta följer THTK de traditionella dragen för epsik fantasy till stor del. En föräldralös huvudkaraktär med ett mystiskt förflutet som kastas in i en politisk konflikt som hon inte förstår. Hon blir kär i den förslavade guden och med hans hjälp listar hon ut en mörk hemlighet om sig själv.

Jemisin skriver i första person och är extremt duktig på att väva ihop huvudkaraktärens tankar kring mysterierna som omger henne med gudarnas unika personligheter, vilket gjorde att boken svår att lägga ifrån sig. I vart och varannat kapitel lär läsaren sig något nytt om gudarna, om the Arameri och om huvudkaraktärens förflutna. Trots detta kände jag dock aldrig något stark kontakt med Yeine. Kanske har jag bara svårt att sätta mig in i huvudet på denna 19 åriga drottning som ska vara upplärd att vara någon slags krigare, för mig kändes hon mer som en kärlekstörstande flicka som hela tiden förlitade sig på dem omkring henne för att få någonting gjort. Eller så är det för att hela min kropp skruvade på sig när sexscenerna dök upp, särskilt den med guden. Hela deras "relation" känndes aldeles för stereotypisk för min smak. En ung flicka som gillar den mystiska och sexiga, otilgängliga äldre mannen som hon inte borde gilla. Och så vidare.

Vad det innebär att vara slav diskuteras också flera gånger i boken vilket ger den ett djup som jag uppskattade, mycket likt hur hennes nyare The Broken Earth serie gjorde. De scener då Yeine diskuterar med Nahadoth kring vad det innebär att vara slav och vad det gör med en var mina favoritscener. Ämnet är intressant i sig själv men när slaven i fråga är en allvetande gud som kan ödelägga hela världen på ett ögonblick blir diskussionerna ännu mer intressanta.

Sammantaget

Jag har blandade känslor inför den här boken. Trots att jag hade svårt att lägga den ifrån mig kände jag aldrig att jag hejade på huvudkaraktären. Detta är en bok som jag skulle rekomendera för dem som gillar episk fantasy men som vill komma ifrån action och heroiska hjältar och istället vill ha mysterier, romantik och sex.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner?

Half the World - Joe Abercrombie
The Emperor's Soul - Brandon Sanderson
Blood Song - Anthony Ryan

Recension - The Return of Nagash0

23 juli 2017

Sluttiden är här. Kaoskrafterna hotar att dränka världen i galenskap. Mannfred von Carstein och Arkhan the Black sluter en skör allians för att återuppliva den enda varelse som har kraft nog att stå emot kaosgudarna och upprätta ordning i världen igen. Den stora nekromantikern Nagash. Medan Mannfred och Arkhan samlar artefakterna som krävs för deras mörka ritual hopar deras fiender för att stoppa dem. Alver, dvärgar, människor och kaoskrafterna sammanstrålar alla i Sylvania för en slutgiltig strid.

Games Workshop har skapat en ny kampanj, End Times, för deras Warhammer fantasy universum med tillhörande böcker som jag helt missat. I End Times förstör dem världen, bokstavligen. Hela deras 23 år gamla universum ödeläggs av kaosgudarna men med hjälp av magi lyckas tydligen de goda krafterna skapa en ny värld som återföds efter kataklysmen. På detta sätt kan Games Workshop skaka liv i sin värld, lägga till nya fraktioner, nya allianser och re-branda hela deras fantasyvärld. Inledningsvis var jag väldigt skeptisk till denna tanke men när jag såg att de släppt en ny Nagashbok kunde jag inte låta bli att köpa den. Nagash är den ondaste men ändå trovärdiga karaktär som läst om. Den första boken om nekromantikern, Nagash the Sorcerer, är en av mina favoritböcker. 

Tyvärr blev jag dock väldigt besviken av The Return of Nagash.  Den missledande framsidan antydde att jag skulle få se Nagash i ännu mer episka strider än tidigare. Denna gång kanske till och med mot kaosgudarna själva? Men boken handlar inte om Nagash över huvud taget utan endast om Mannfred, Arkhan och ett dussintal andra bikaraktärer som försöker stoppa de två huvudkaraktärernas mål om att återuppliva den första nekromantikern. 

Jag har aldrig läst en bok där man hoppar mer mellan olika perspektivkaraktärer än denna. Har man inte redan läst om alla dessa bikaraktärer i andra warhammerböcker är det näst intill omöjligt att hålla koll på vem som är vem vilket gör detta till en opersonlig bok. Jag som endast känner igen några av bikaraktärerna orkade aldrig sätta mig in i hur de förhöll sig till varandra. De enda delarna jag läste relativt noggrant var kapitlen där Arkhan är viewpointkaraktär eftersom han hade en intressant intern dynamik mellan Nagashs påtvingade kommandon om att återuppliva honom och hans egen vilja om att äntligen få dö.  

Sammantaget

Har du läst mer eller mindre allt som The Black Library pumpat ut under de senaste decennierna och därför känner till alla bikaraktärer redan i förväg kan du nog få ut en del av denna avslutning på legenden om Nagash. Men för de allra flesta skulle jag inte rekommendera denna bok, i alla fall inte om du vill läsa om Nagash.

Betyg: 1/5