JL Fantasy

Recension – Bright0

14 januari 2018

District 9 möter Lord of the Rings – så skulle en snabb beskrivning av Netflix nya satsning kunna sammanfattas. Polisen Ward (Will Smith) har mot sin vilja fått en ny partner, orchen Jacoby (Joel Edgerton). Tillsammans råkar de komma över en allsmäktig trollstav som skulle kunna återuppväcka Mörkrets Herre om den hamnade i fel händer. 

Netflixs nya satsning Bright är, enligt dem själva, den mest sedda originalfilmen i Netflix historia. På sin första helg sågs den av 11 miljoner tittare. En uppföljare är redan bekräftad, vilket säger något eftersom Bright uppges ha kostat 90 miljoner dollar att producera. 

Vi var fem personer som började se filmen men jag var den enda som orkade se alla 117 minuter. Jag förstår dem som tröttnade. Bright är i grunden en uttjatad buddy cop-film med alldeles för mycket action och en Will Smith i huvudrollen som känns som att han går på autopilot. Regissören David Ayre är senast känd för Suicide Squad...

Det största problemet med filmen är att den inte bygger ut världen tillräckligt. Alla karaktärer och även hela raser blir stereotypa vilket gör att de aldrig känns som en naturlig del av samhället de lever i. Förutom Jacoby är alla orcher exakt likadana, klär sig likadant, pratar likadant och lyssnar på samma typ av musik. Detta förstärks med överspelat skådespeleri och förutsägbara dialoger fulla av one liners och mossigt getto- och snutlingo. Om detta ska vara en fantasyvärld i nutid måste de anstränga sig mer för att få den att verka trovärdig. Med tanke på att det var Ayre som gjort filmen så kunde jag inte att låta bli att tänka på hur många likheter filmen har med Suicide Squad och dess problem

Trots filmens brister förstår jag varför den varit en hit för Netflix. Det finns något lockande med att se alver, orcher, pixies och kentaurer i vår värld. Jag gillar tanken med att orcherna är underklass och alverna överklass, även om det blir för övertydligt i den här filmen.

Världen känns full av potential som inte utforskas. I en kort scen får vi se hur en kentaur går förbi i polisuniform och fantasynörden i mig hoppar till av förväntan, men ingenting kommenteras eller fördjupas på något sätt. Detta görs inom flera områden, till exempel magi. Ward och Jacoby kommer över den allsmäktiga staven som beskrivs "som ett kärnvapen som kan uppfylla önskningar", men är det bara genom wands som magi kan utövas eller finns det någon annan form av magi? En annat område som låter väldigt intressant är världens historia. För 2 000 år sedan besegrades mörkrets furste av en armé av dvärgar, människor och alver. Men det sägs inte mycket mer än så, och vad har hänt under de 2 000 åren som följde? Har deras värld haft en renässans, en medeltid eller en häxprocess? Vilka religioner dominerar världen? Det finns mycket jag skulle vilja veta mer om, men istället får vi ungefär en och en halv timme av explosioner.

Sammantaget:


Recension - Berserk (2016-2017)0

22 oktober 2017

Den här recensionen handlar om säsong två och tre av den klassiska animen Berserk från 1997. Säsong ett är än idag, 20 år efter dess skapelse, min favorit.

Efter att ha väntat i 20 år på en ny säsong av min favorit anime slängde jag mig över sociala medier och meddelade alla mina vänner att en ny säsong av Berserk snart skulle släppas. Den inledande hoppfullheten utbyttes dock snart av en chockartad känsla. Jag trodde inte att det skulle kunna vara möjligt men skaparna har helt misslyckats med att skapa en värdig uppföljare. 

Säsong två släpptes 2016 och det allra mest uppenbara problemet med den, och även säsong tre som tog vid året därpå, är dess animation. De misslyckas på alla tänkbara sätt med att både animationen och med ljudeffekterna. Det är stundtals så dåligt att jag stundtals inte kan göra annat än att skratta.

Jag fokuserar dock sällan på de grafiska delarna av någon anime utan har alltid sett det som en trevlig bonus om animationen är bra, men inget som är nödvändigt för att jag ska fortsätta se en serie. Men även jag hajade till när jag såg just hur dåligt animerat den här serien är. Se exempel i klippet ovan. Hade det inte varit för att originalet var så bra som det var hade jag inte fortsätt titta.

Men hur bra är handlingen? 

Spoilervarning

Säsong två följer löst mangan och de händelser som tar vid efter att Guts blivit The Black Swordsman. Han vill hämnas sina vänners död men tvingas istället fokusera på att skydda sin trasiga älskare Casca. Överlag en rätt trist och händelselös säsong förutom att en del bestående följeslagare presenteras.

I säsong tre händer desto mer. Guts träffar Schierke som förändrar hela animen (till det sämre) med sina trollformler och sitt barnsliga humör. Mot säsongens sista avsnitt får även Guts Berserkerrustningen som på många sätt definierar hela mangan. Säsongen avslutas med att Guts strider mot den nya Band of The Hawk i en slutstrid som var intressant men alltför kort.

Både säsong ett och två avviker en del ifrån mangan men följer ändå helhetskänslan med den mörka och blodiga världen väl. Jag har dock inte varit en särskilt stor fan av något av handlingarna som tar vid efter Griffiths transformation. Mangan senare ark har aldrig lyckats fånga kamraderiet, det känslomässiga djupet, wowkänslan i stridsscenerna eller den taktiska briljansen som animens första säsong gjorde.

Sammantaget: 

Båda säsongerna är underväldigande. Det är inte bara animationen som är dålig utan även handlingen och karaktärerna är inte i närheten av lika intressanta som Guts, Casca, Griffith och de andra var. Jag kände aldrig någon form av oro för karaktärerna, inte ens för Casca som är på väg att dö ett dussintalsgånger. Till och med Guts, är inte lika intressant som han var i den första säsongen, vilket gör att det endast är den avslutande striden i säsong tre som har en gnutta av wowfaktor.

Det är svårt att beskriva just hur besviken jag är. Från att ha varit den bästa animeserien någonsin till att bli detta. Under de inledande avsnitten av säsong två tänkte jag att jag inte skulle döma den genast. Den kanske kunde ta sig, Guts var en av de allra coolaste karaktärerna som någonsin gjorts så jag tänkte att även om allt annat omkring skulle suga skulle åtminstone han rädda serien med sin blotta närvaro. Men tyvärr är inte så fallet. Jag kan dock inte sträcka mig så långt som att ge den 1 av 5 i betyg. Världen och upplägget är fortfarande intressant och de korta scenerna i slutet av serien med Guts och Griffith, samt striden med den nya Band of The Hawk innehåller fortfarande nån slags mystik som gör att jag inte kan sluta titta. 

Betyg 2 av 5


Recension - De Rotlösa0

13 maj 2017

Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven blir hans läromästare överfallen och dödad. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

De Rotlösa från 2014 är Marcus Olaussons debutroman, den första av sex böcker i high fantasy-serien Serahema Saporium. Enligt honom ska det bli en långtgående serie där de första sex böckerna ska utspela sig i en medeltida handling. Men serien slutar inte där. Serahema Saporium 2 kommer att utspela sig i framtiden i en miljö inspirerad av amerikanskt 30- och 40-tal, lo-fi Star Wars och Romarriket. Marcus har med andra ord storslagna planer för sin serie, något som jag uppskattar i en tid när många författare undviker allt för tidskrävande skrivprojekt. Men detta episka världsbygge är inte den enda anledningen till att Marcus Olausson är extra intressant att hålla ögonen på. Hans sidoprojekt fantastikhjälpen tror jag kan bli något som drar till sig mycket publicitet, samtidigt som det står för en god sak.

Världen

Världen är bokens starkaste sida. Den känns genomtänkt och verkar rymma många hemligheter. Allra mest gillade jag magisystemen. Världen Serahema har fyra separata magisystem, beroende på om man räknar demonritualen, som var min favoritscen, i bokens inledning som en del av ett eget magisystem. De andra magisystemen är klassisk elementär- och blodsmagi, men här finns också Saven: ett originellt och intressant magisystem där rå magi flyter runt i ett slags blodomlopp runt hela världen. På särskilda platser där flera savtrådar möts kan en Savmästare släppa lös otroliga krafter över världen. Vi får ta del av en hel del träning och mindre skärmlystringar men de stora episka striderna kvarstår till kommande böcker, något jag ser fram emot.

Världen består så vitt jag har förstått av flera olika raser men i denna inledande bok kretsar handlingen framför allt kring gudar och människor. Ett problem som jag brukar ha med berättelser där gudar vandrar på jorden tillsammans med människor är att de inte känns som riktiga karaktärer, utan snarare blir verktyg för att föra handlingen framåt. De Rotlösa faller i samma fälla – förutom den övergripande berättelsen om hur världen kom till och gudarnas roll i kosmos känns gudarna ganska historie- och identitetslösa.

Handling

De Rotlösa börjar med att staden Landanor attackeras av Fhularis – stora bepansrade odjur, och Dasheptis – mörka vampyraktiga magiker som använder blodsmagi. Pojken Elderim räddas dock av varg- och eldguden Elaris. Elderim förs till en grotta där han tillbringar sin ungdom tillsammans med Elaris, som blir en slags fadersfigur och läromästare.

Elderims tid i grottan är den svagaste delen av boken. Det sker inte särskilt mycket framåtrörelse utan främst infodumpar i dialogform om gudar, profetior och magisystem. Även om det finns flera intressanta aspekter med magisystemen försvinner mycket av mystiken när allt presenteras så svart på vitt i bokens inledning. Jag hade önskat att man som läsare fått gissa och fundera hur magin fungerar innan allting avslöjas. 

När Dasheptis till slut hittar deras gömställe flyr Elderim. Han tvingas då ut i världen och ramlar snart över två krigare, Rendon och Cal, som blir hans kompanjoner. Tillsammans försöker de uppfylla en av profetiorna som verkar vara kopplad till Elderim: att finna det legendariska elementarsvärdet Åskvigg samtidigt som Elderim också måste lära sig att bruka magierna för att kunna döda den onda guden Naemin.

Överlag känns handlingen mer som en introduktion för kommande böcker, snarare än en bok som ska bära sig själv. Detta gör att jag som läsare blir aningens besviken när ingen av de större frågorna kring profetiorna ens delvis har besvarats när jag läst färdigt. Marcus säger själv i en intervju av Markus Sköld att han ursprungligen planerat att skriva tre böcker, men att förlaget tyckte att böckerna blev för tjocka och att han därför fick dela upp dem och skriva om handlingen något. 

Karaktärer

Jag hade svårt att knyta an till huvudkaraktären Elderim, mest på grund av att han bott i skogen med en talande varg i större delen av sitt liv. Han upplevs ganska platt på grund av sin enkelspåriga uppväxt. Även Rendon och Cal beskrivs båda som rätt stereotypa "fighters" och även om man får viss information om deras bakgrund saknar de en tydlig röst. Detta gör att dialogen mellan karaktärerna ofta blir stel och ganska repetativ när Rendon och Cal i vart och varannat kapitel skrattar åt Elderims okunskap om världen. De karaktärer som är mest intressanta är istället bikaraktärerna: tjuven Belmonne och Odanha, Skapelsens dotter. De har egna agendor, något annorlunda personligheter och blir därför friska fläktar till handlingen. Men dessa utgör tyvärr endast en bråkdel av handlingen.

Sammantaget

Jag är nyfiken på Marcus Olaussons författarskap på grund av hans spännande projekt Fantastikhjälpen och för att han är en av få svenska författare som skriver långa high fantasy-serier. Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte valt att läsa boken. Jag gillar klassiska fantasyberättelser, men av baksidetexten att döma kändes De Rotlösa för genretypisk. Detta verkar dock vara ett medvetet val av författaren. Marcus säger själv i en intervju av Ylva Lee Lindell "Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan."

Jag ser dock två problem med denna metod. För det första finns det en risk att läsarna blir avskräckta innan handlingen hunnit ta sig fram till twisterna, ungefär så som jag upplevde boken. För det andra finns det en risk att de läsare som vill ha en traditionell fantasyberättelse blir besvikna när twisten dyker upp och förändrar handlingen till något de inte vill läsa. Jag delar därför författarens oro om att många läsare kommer att döma ut Serahema Saphorium på förhand. Utifrån vad jag läst i recensioner och intervjuer blir dock serien bättre och mer originell i de efterföljande böckerna. Jag kommer därför att ge serien en chans och jag hoppas att du gör det med.

Betyg: 2/5


Recension - Tower Lord0

04 februari 2017

Vaelin är less på krig och död och bestämmer sig för att lägga svärdet på hyllan. Kung Janus dröm om ett förenat rike har drunknat i en sjö av blod och lögner. Vaelin hoppas nu få leva ett liv i lugn och ro men de som hör blodsången får sällan leva lugna liv.

Anthony Ryan’s debutroman Blood Song var en av mina favoritböcker under 2016 men uppföljaren Tower Lord lyckades inte behålla mitt intresse lika väl.

Blood Song var full av genrens troper men blandade in en del originella inslag, var mycket välskriven, och höll samtidigt ett bra tempo. Huvudkaraktären Vaelin utvecklades genom hela boken och höll den i övrigt ganska intetsägande världen och handlingen spännande. Detta försvinner dock i Tower Lord eftersom Vaelin, mer eller mindre, redan är fullt utvecklad efter första boken. Han är med sin nya kraft i princip helt oövervinnerlig och även helt ofelbar. Istället för att vara en spännande karaktär som tar sig an de problem han ställs inför är han nu mest en intetsägande slav inför den mäktiga Blodsången i hans huvud. Hur intressant är det egentligen att följa en karaktär som aldrig kan begå ett misstag eftersom han alltid hör ett facit i sitt huvud?

Det största problemet jag hade med Tower Lord var dock inte att Vaelin blivit mindre intressant. Det var att boken ändrade sitt berättarsätt. Vaelin är inte längre seriens huvudperson utan delar den platsen med ytterligare tre huvudkaraktärer. Den perfekta prinsessan Lerna, den religiösa lönnmördaren Rewa och Vaelins bror Frentis som nu hålls fången, på magiskt vis, av Vaelins värsta fiende. Dessa tre karaktärers handling är i princip helt oberoende av varandra och alla väldigt långsamma. Visst finns det vissa saker som länkar ihop karaktärerna men under större delen av boken känns deras berättelser helt orelaterade till varandra. Det var inte förrän i bokens sista delar som jag brydde mig särskilt mycket om någon av de nya karaktärerna. 

I Blood Song gillade jag de ingående beskrivningarna som Ryan vävde kring Vaelin men i Tower Lord, med fyra olika perspektivkaraktärer blir handlingen långsam. Det känns som om Ryan försökte använda exakt samma typ av berättelsestruktur som i första boken med alla fyra karaktärerna. De reser omkring och ska på något sätt lära sig att leva med sig själv och den situation de befinner sig själva i och det blir snabbt tjatigt.

Sammantaget

Tower Lord var en stor besvikelse. Den tappar den intressanta huvudkaraktären men behåller den intetsägande världen och handlingen från bok ett. Hela boken känns som en lång transportsträcka till bok tre som jag hoppas ska avsluta den övergripande handlingen på ett tillfredsställande sätt. Även om bok tre är bra hoppas jag att den är kort för nu vill jag bara komma till slutet så fort som möjligt.

Betyg: 2/5


Recension - Sherlock "The Final Problem"0

21 januari 2017

En mörk familjehemlighet får Sherlock att minnas saker han tidigare förträngt, och det blir en kamp på liv och död när en välbekant fiende återuppstår.

Säsong fyra började bra med en rolig återintroduktion av huvudkaraktären och hans sidekicks, men fastnade sedan i en allt för rörig och intetsägande huvudstory. Trots problemen med huvudhandlingen kulminerade säsongen i det andra avsnittet med det stora avslöjandet av Sherlocks syster Euros. Även skurken i det andra avsnittet var originell och läskig. Tyvärr lyckade dock inte det tredje och sista avsnittet att bibehålla samma spänning och originalitet.  

I The Final Problem ska Sherlock besegra sin syster vars otroliga intellekt har gjort henne till en psykotisk Samara Morgan wannabie. Hon fängslades in i ett toppsäkert fängelse som liten av sin storebror Mycroft, efter att ha mördat Sherlocks bästa kompis i avundsjuka. Men med sin smarthet kan hon övertala vem som helst att göra vad som helst och har därför tagit över fängelset som tidigare hållit henne fast. Sherlock förträngde det som Euros gjorde mot honom som liten men nu börjar hans minne sakta komma tillbaka lagomt i tid för att han ska lyckas lösa det sista problemet som Euros skapat tillsammans med Moriarty. Hur kan hon ha träffat Moriarty om hon varit inlåst i hela sitt liv kanske du undrar? Jo, Mycroft lät honom besöka henne i fängelset för att hon hjälpt honom lösa ett problem som han haft. Tillsammans har Euros och Moriarty smitt en sista plan för att krossa Holmesbröderna. Vi får nu reda på att Moriartys sista önskan var att Sherlock skulle tvingas döda sin egen bror. Turligt nog för Sherlock var han själv aldrig i riktig fara, vilket han till slut inser. Han stoppar då skurkarnas plan genom att försök ta sitt eget liv, istället för att tvingas välja vem han ska döda av Watson och Mycroft. Euros visar då också till slut hennes egen ultimata plan. Vilket var att hon ville att Sherlock skulle rädda henne. Allt hon egentligen ville ha var en kram av sin storebror.

Det största problemet jag hade med The Final Problem var karaktäriseringen. Särskilt på skurkarna Euros och Moriarty. De byggs inte upp tillräckligt och blir istället en parodi och stereotyp av sig själva. I slutet av avsnitt två var Euros en människa med ett mål men i det här avsnittet är hon inte ens det. Hon är mest bara galen, som en skurk ur en serietidning till skillnad från de mer verkliga skurkarna som vi sett i Sherlock hitintills. Moriarty gjorde ett kort gästspel i avsnittet och  trots att detta var det jag sett fram emot mest gillade jag inte det heller. Han ska vara Sherlocks stora nemesis men i det här avsnittet blev han nån slags sidekick till Euros som spelade in korta klipp av sig själv där han skrattar på ett galet vis. I de scenerna kändes han mer som Jokern än som det konsulterande geniet han är. Ingen av dem känns någonsin som riktiga karaktärer, istället blir de livlösa och allt för simpla i deras galenhet. Men även Sherlocks och Mycrofts porträttering var sämre än vanligt. De lyckades inte hitta balansen mellan de smarta skurkarna och hjältarna, istället blev Englands två smartaste brottsbekämpare (särskilt Mycroft) hela tiden besegrade av Euros förutom i den allra sista sekvensen. Och varför var de tvungen att slänga in Mary i en sista slutsekvens? Helt malplacerat och onödigt.

Sammantaget

När jag läser min egen sammanfattning av avsnittet inser jag just hur dåligt det här avsnittet och därmed hela säsongen egentligen var. Det kändes som om de försökte skapa en allt för episk slutstrid men glömde bort att alla de skrämmande morden som sker blir meningslösa när det inte finns något djup bakom karaktärerna.

Bortsett från twisten och boven Culverton Smith, i avsnitt två, var säsong fyra en stor besvikelse. Kanske var detta det sista Sherlockavsnittet med Cumberbatch och Freeman. I så fall var detta ett tråkigt slut på en annars mycket bra serie.

Betyg: 2/5