JL Fantasy

Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Spider-Man: Into the Spider-Verse - Recension0

23 december 2018

Miles Morales lever i ett universum där Spindelmannen (Peter Parker) håller ordning i New York. För att återse sin familj bygger hans fiende, Kingpin, en maskin som kan öppna upp revor till parallella universum. Ur en av de andra verkligheterna kommer en konstig liten spindel som gör att Miles får krafter som påminner mycket om en annan hjältes.

Spider-Verse

Det är fullt förståeligt om du är less på Spindelmannens återkommande filmäventyr. Under 2000-talet har det gjorts tre versioner av Spindelmannens bakgrundshistoria. Att det kommer en fjärde tolkning nu medan hypen för Marvels universum är som störst kändes som ett konstigt beslut från Sonys sida. Särskilt med tanke på att Homecoming var bra. Behöver vi verkligen en till, animerad, version av Spindelmannen just nu? 

Spider-Verse består huvudsakligen av tre akter: (Lätta spoilers)

Inledningen där Miles privatliv byggs upp på ett bra sätt. Särskilt relationen till pappan. Både Miles men också bikaraktärerna runt om honom känns trovärdiga och är lätta att tycka om. Hans resa från mobbad i skolan till nätslingande superhjälte är kanske inte en särskilt unik bakgrundsberättelse men den ger karaktären tillräckligt mycket djup för att jag ska bry mig om resten av filmen. Animationerna är väldigt bra och humorn refererar ofta till serietidningarna och de tidigare filmerna på ett smakfullt sätt, vilket fick mig att skratta högt vid ett flertal tillfällen. 

Huvudakten startar efter att Peter Parker misslyckas med att stoppa Kingpin, vilket lämnar Miles att med sina nyfunna krafter själv försöka stoppa Kingpin och hans många superskurkar till hantlangare. Han får snart hjälp av flera andra "spindelpersoner" som läckt över från andra dimensioner. Spider-Gwen, Noir-Spider, Spiderpig, Peni-Parker och, viktigast av alla, en andra Peter Parker som deppat ihop efter att han lämnat sin fru och sysselsatt sig med att käka pizza i titta på tv i några år. Relationen mellan Miles och Dekadens-Parker är filmens hjärta. Den ena vill inget annat än att bli en hjälte medan den andra har lämnat det livet bakom sig. Dynamiken är god och de har båda mycket att lära från den andra.

Slutet var i mina ögon den svagaste akten eftersom skurkarna inte gavs lika mycket tid som de övriga karaktärerna. Filmen hade gärna fått vara en halvtimme längre och där helt fokuserat på skurkarna som kämpar för Kingpins sak. I stället för att kännas meningsfull blir slutstriden en kavalkad av one-liners mellan Miles och de andra spindelpersonerna och även en animationsfest, då de olika dimensionerna kollapsar inpå varandra likt spegelvärlden i Dr. Strange. Roligt och snyggt men inte tillräckligt för att lämna något minnesvärt intryck.  

Spider-Man: Into the Spider-Verse känns på många sätt som en välgjord Pixar- eller Disney-film. Tonen och handlingen känns anpassad för en yngre publik medan meta-humorn och den vackra animationen kan hålla de mer pålästa fansen intresserade. Jag rekommenderar den till yngre tittare och till fans som älskar de olika spiderman-universumen lika mycket som jag. Har du inget bättre för dig kan det vara värt att se den på bio, men har du annat för dig kan du gott vänta till den släpps på DVD.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Spiderman: Homecoming

Venom

Deadpool 2


Ant-Man and The Wasp - Recension0

29 juli 2018

Scott Lang/Ant-Man har några få dagar kvar på sin två-åriga husarrest som han fått efter att ha hjälpt Captain America under händelserna i Civil War och hans superhjältedagar är över. Då kraschar Hank Pym och Hope van Dyne/The Wasp in i hans liv med ett uppdrag som inte kan vänta – de behöver hans hjälp med att rädda Janet van Dyne från kvantumdimensionen.

Antman and the Wasp

Spoilerfri recension

Ant-Man and The Wasp (AMATW) är Marvels nyaste superhjältefilm som många säkert väljer att ignorera för att få en paus i kavalkaden av superhjältefilmer som Marvel spottar ut sig. Succéfilmen Infinity War satte ribban rätt högt och Marvel försöker inte göra något anspråk på att följa upp den, utan gör i stället en kovändning. Med en simpel handling, mycket humor och genom att förlägga händelserna innan Infinity War är filmen mer eller mindre helt frikopplad från de andra filmerna. Men lämna inte biosalongen innan eftertexterna, där knyter Marvel samman Infinity War med storyn i AMATW på ett sätt som lägger upp flera intressanta scenarion som kan komma att påverka Avengers 4.

Den första Ant Man-filmen kretsade runt ett rån medan den här kretsar runt en räddningsoperation. De två filmerna har därför många likheter med varandra men skiljer sig också åt, främst eftersom AMATW redan har etablerat alla viktiga karaktärer och har mer att luta sig på i världsbygget. 

Jag gillade AMATW främst för att den likt Deadpool inte tar sig själv på för stort allvar. Ant Man-konceptet är nog det mest lättsamma av alla Marvels filmer. Redan i den första scenen sätts tonen för resten av resan. Lang har varit inlåst i sitt hem i två år och har under tiden inte gjort annat än att lära sig korttrick, spela trummor och hittat på nya, allt mer sofistikerade sätt, att leka med sin dotter – som till exempel att bygga en rutschkana i kartong genom husets tre våningar. 

Hank och Hope dyker plötsligt upp i Scotts liv och rör till i den tråkiga tillvaron. Snart hamnar de även i konflikt med Ghost, en ny motståndare som kan gå genom väggar. Men Ghost och filmens andra skurkar är inte i filmens huvudfokus. Det är i stället räddningsoperationen av Janet samt den känslomässiga kopplingen som Scott har till Hank, Hope och till sin dotter.  

Det finns en del coola actionscener där karaktärerna krymper och förstorar både sig själva och objekt i sin omgivning, men dessa är mer ett avbrott för de humorfyllda scenerna än det som bär upp denna hjältefilm. Min favoritscen är när Ant-Mans dräkt går sönder så att han inte kan styra sin storlek, detta samtidigt som han försöker hitta sin dotters ryggsäck på hennes skola. Han krymper till storleken av en 10-åring och blir tvungen att undvika rastvakter och andra barn.

Skådespeleriet var i mitt tycke inte särskilt spektakulärt. Det kändes flera gånger som att filmens stora stjärnor: Paul Rudd, Evangelie Lilly, Laurence Fishburne och Michael Douglas, gick på autopilot. Michael Pena var den enda som jag tyckte stod ut i filmen. I varje scen där hans karaktär Luis dyker upp äger han rummet med sina rappa och löjliga skämt. 

Om du överväger att se filmen ska du inte förvänta dig någon särskilt mörk eller djup film. Visst har den en del allvarliga och känslosamma scener men dessa drunknar snabbt i mängden av humor. Det som dock kan vara värt att se den för är att man får veta mer om quantumdimensionen som jag tror kommer att påverka både Avengers 4 och alla framtida filmer. I ett ögonblick nämns till och med ordet evolution, som aldrig fått nämnas tidigare av rättsliga skäl, i samband med quantomdimensionen. Det känns som att Marvel kommer att använda quantumdimensionen och händelserna i AMATW för att föra samman (spoilers) deras gamla Avengersrättigheter med deras, i stort sett, nyinköpta X-men-rättigheter från Fox.

  

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool 2

Avengers 3: Infinity War

Black Panther


Westworld säsong 2 - Recension0

22 juli 2018

"You said people come here to change the story of their lives. I imagined a story where I didn't have to be the damsel." Dolores som tidigare var den snällaste roboten i Westworld har nu bestämt sig för att utrota mänskligheten. Men för att göra det måste hon först finna en hemlighet som är gömd någonstans inne i Westworld. Samtidigt skickar företaget som kontrollerar parken in beväpnade trupper för att slå ner upproret.

Westworld season 2

Spolervarning

Westworld var 2016 års stora snackis och HBO hade förhoppningar om att serien skulle bli den nya Game of Thrones. Även om säsong ett var väldigt bra kan vi med facit i hand konstatera att den inte riktigt fick det där stora genomslaget som HBO hoppats på och medan Game of Thrones ökade antalet tittare från säsong ett till säsong två har Westworlds tittarsiffror minskat.

Westworld har likt Game of Thrones flera styrkor. Fantastiska skådespelare som alla håller extremt hög kvalité, kanske särskilt Anthony Hopkins, Ed Harris och Evan Rachel Wood och flera scener som stannar kvar i minnet långt efter att serien tagit slut. Den har även en unik stämpel med blandade tidslinjer som håller tittarna på tå, moraliska och aktuella dilemman som ger serien en underton som i sina bästa stunder speglar hela vår samhällsdebatt.

Men den har också en del svagheter. Kanske framför allt konceptet med de hoppande tidslinjerna och de djupa filosofiska frågorna som efter ett tag gör att serien blir för tung att titta på för den som inte orkar sätta sig in i teorier och dylikt. Detta blev extra tydligt i säsong två, då den inte lyckades att skapa en lika stark känsla av mystik som säsong ett gjorde. Till en början var det spännande att hela tiden behöva gissa vad som är vad men ganska snart blev de medvetet komplicerade tidslinjerna mer irriterande än intresseväckande. Hade de levererat ett lika stort aha-moment som Fords avslutande tal och The Man in Black-avslöjandet i säsong ett gjorde, hade jag troligtvis kunnat svälja irritationen men det lyckas de tyvärr inte med. När de dessutom precis som i säsong ett hela tiden försöker skapa en känsla av bestörthet över hur illa människorna (och i säsong två även robotarna) beter sig mot de andra blir det till slut rätt tjatigt. Visserligen har säsong två en del nya existentiella frågor om till exempel odödlighet som var intressanta, men dessa når aldrig upp till samma nivå som säsong ett gjorde. Rent stoffmässigt kändes det också som att säsong två hade mindre att erbjuda vilket gör att många avsnitt känns sega och utdragna. För min del hade säsong två gärna kunnat vara 3-4 avsnitt färre. Några avsnitt är till och med regelrätta fillers – varav den om urfolkets resa till uppvaknande var mitt absoluta favoritavsnitt under hela säsongen – men att det är just ett filleravsnitt som är säsongens bästa säger mycket om kvaliteten på säsongen som helhet. 

Slutligen har också säsongens fyra handlingstrådar alla sina egna styrkor och brister:

  • Dolores och Teds revolution och resa till The Valley Beyond. Hela deras resa bygger upp mot det storslagna episka slutet som tyvärr inte var så spektakulärt som jag hoppats på. Slutet var inte dåligt men när man under 10 avsnitt bygger upp mot en särskild händelse måste den leverera något alldeles extra för att det ska vara värt all den investerade tiden. Mer intressant var bihandlingen kring Teddys identitetskris och dess slutscen var en av säsongens höjdpunkter.
  • Maeve och hennes sökande efter sin dotter. Denna handling hade också flera intressanta stunder. Som när de reser in i Shogunworld och träffar sina egna kopior och där Maeve lär sig kontrollera robotar med sina tankar och hur människorna kidnappar och kopierar denna förmåga för att få robotarna att slåss mot varandra. I det stora hela fann jag dock hela handlingen kring hennes dotter som rätt meningslös eftersom det inte påverkar den stora kampen mellan människor och robotar nämnvärt.
  • Bernard som försöker reda ut varför han tappat sitt minne. I början är detta mysterium kring Bernards minne intressant men efter ett dussintal scener då Bernard ständigt ifrågasätter sig själv och hur han ska förhålla sig till kampen mellan människorna och robotarna har mitt tålamod tagit slut. Bernards handling fick dock ett tillfälligt uppåtsving när Ford "återuppstår". Anthony Hopkins är en så exceptionell skådespelare och karaktären är så intressant att varje gång han visas lever hela världen upp kring honom.
  • The Man in Black som fortfarande försöker knäcka pusslet som Ford lämnat åt honom.  Den fjärde handlingen var den jag fann allra mest intressant eftersom att det är den mest filosofiska av de fyra. Williams kamp mot sina mänskliga svagheter är det som räddar hela säsongen för mig. Allt blir ännu mer intressant när konceptet om att det är möjligt att göra människor odödliga introduceras. Den bästa scenen i hela säsongen tycker jag är den då Williams mentor Delos testas för att bli den första odödliga människan men hur det misslyckas. Denna handling innehåller även i mina ögon det mest intressanta mysteriet. Vad är egentligen "spelet" som Ford skapat för William? Men det är också något som lämnar mig frustrerad när säsongen är över för vi får aldrig reda på vad detta var. Det blir snarare ännu mer förbryllade efter after credit-scenen, som jag tolkade som att det antyds att William och eventuellt även hans dotter varit robotar hela tiden utan att själva veta om det. 

  

En annan sak som gör att Westworld inte är riktigt lika intressant som Game of Thrones är att den inte har samma övergripande driv framåt mellan säsongerna. Kampen mellan familjerna och hotet av The White Walkers ger Game of Thrones något som håller samman hela serien över de åtta säsongerna. Världen är inte heller lika komplex och intressant som Westeros. I säsong ett var det synd att man fick se så lite av världen utanför parken och även om man får se mer av det i den här säsongen så kvarstår problemet. Förhoppningsvis kommer detta att bli bättre i nästa säsong. Det sista jag vill nämna är att det inte heller är klart vem jag ska heja på. Dolores, Teddy och William var de karaktärer i säsong ett som jag hoppades att det skulle gå bra för. Men i säsong två har alla tre blivit "onda". I säsong två är det i stället framförallt Maeve och Bernard som ska stå för godheten. Deras två handlingstrådar var dock de svagaste vilket lämnar tittaren utan någon tydlig hjälte. 

Westworld är fortfarande en bra serie, men jag tror att minskningen av tittare till stor del beror på att de tappat tålamodet med det komplexa upplägget. Säsong tre är redan under planering och jag hoppas att den inte tappar allt för mycket tittare så att serien ställs in – den är trots allt HBO:s dyraste produktion efter Game of Thrones. 

 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Blade Runner 2049

  


American Gods - Recension0

01 juli 2018

Shadow Moon får goda och dåliga nyheter. De goda är att han kommer att släppas några dagar tidigare från sitt sex år långa fängelsestraff. De dåliga är att hans fru har dött och han släpps för att få delta på hennes begravning. På flygresan hem hamnar Shadow i sällskap med en charmig och mysterisk man som kallar sig själv Wednesday. Han erbjuder Shadow ett jobb som hans livvakt och i ett svagt ögonblick går han med på erbjudandet. Det lugna livet som Shadow föreställt sig att han skulle få efter fängelsestraffet blir nu något helt annat.

American Gods

Neil Gaimans roman American Gods gavs ut 2001 och vann både Hugopriset och Nebulapriset 2002. TV-serien American Gods är Bryan Fullers (skapare av Hannibal och Pushing Daisies) påkostade och blodiga tolkning som släpptes 2017 via Amazon Prime. Har du inte läst Neil Gaimans romaner tidigare kommer du troligtvis att bli överraskad av den unika ton som hans berättelser har. Vanliga människor, livs levande gudar och mytologiska väsen blandas samman i en modern värld utan gränser. Personligen tyckte jag att American Gods var en av de mer överskattade böckerna under 2000-talet. Jag läste den kort efter att den publicerats och nu när jag såg tv-serien insåg jag att jag nästan inte kom ihåg någonting förutom den verkliga identiteten av några nyckelkaraktärer. Detta gjorde att TV-serien blev lite mer överraskande men det påminde mig också om de saker som jag inte uppskattade med boken. 

I början kan det vara svårt att förstå hur de olika delarna av handlingen hör samman. I den första scenen i det första avsnittet får vi se hur några vikingar blir strandsatta på den amerikanska kontinenten och hur de tvingas offra varandra, på extremt blodiga vis, för att deras gud från hemlandet ska hjälpa dem att överleva. I nästa scen får vi ser hur Shadow Moon försöker hålla sig fri från trubbel i fängelset. 

Ganska snabbt in i serien inser man dock hur allt hör ihop. När människor kom till Amerika från andra delar av världen tog de med sig sin tro och därmed sina gudar till den nya kontinenten. Allt eftersom glömdes gudarna bort, men det betyder inte att de inte finns kvar. Premissen är alltså att alla gudar från de religioner som någon gång dyrkats på den amerikanska kontinenten lever bland oss vanliga människor. De försöker överleva precis som vi gör, har vanliga jobb, äter kakor och betalar räkningar. Om de inte väljer att avslöja sin sanna identitet är det i princip omöjligt att veta om någon är en gud eller inte.

De gamla gudarna har dock två problem. Det första är att deras krafter håller på att sina eftersom människor har slutat att tro på dem och när människor helt slutar att tro på dem kommer de att dö. Det andra är att det har kommit helt nya gudar (Media, Teknologi och Globalisering) under de sista årtiondena (en ögonblinkning för de gamla gudarna). De nya gudarnas krafter ökar och håller sakta men säkert på att konkurrera ut de gamla. En strid mellan dessa två grupperingar ser ut att ske när som helst och Shadow Moon hamnar i mitten av denna konflikt.

Skådespelarna som porträtterar både människor och gudar gör ett strålande jobb och bär berättelsen framåt, men överlag kämpar de i motvind eftersom de flesta av karaktärerna är rätt platta. Så fort man får reda på att någon är en gud stannar mer eller mindre karaktäriseringen av dem upp. Varje gnutta av nyans försvinner eftersom de drivs av sina egna agendor som oftast inte har någonting med världen eller människor att göra. Som tittare engagerar man sig därför inte särskilt mycket i de konflikter som uppstår.

Om det dock är något som Neil Gaiman är expert på är det att skapa intressanta scener där verkligheten möter fantasi och det har Bryan Fuller lyckats återskapa. Effekterna är storslagna och mycket av behållningen med att se på serien är alla sinnesvridande scener som uppstår när gudarna och väsen demonstrerar sina krafter. Shadow Moon, som är den enda karaktären med någon slags intern konflikt, slits mellan vad han vet är sant och vad han ser och får höra i sällskap av Mr. Wednesday. De allra mest intressanta delarna av denna första säsong var när Shadow och Mr. Wednesday diskuterar sanning, verklighet och galenskap. 

Sammantaget är serien svår att ge ett betyg på. Den är välgjord med bra skådespelare, snygga och udda scener som nästan vaggar en in i en slags hypnotisk stämning, på samma sätt som Fullers Hannibal gjorde. Karaktärerna blir dock rätt platta och handlingen och världsbygget läggs ofta åt sidan. Är du less på klassisk hjältefantasy och vill ha något nytt och annorlunda som chockar dina sinnen är dock American Gods troligtvis rätt serie för dig. 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

The Punisher

Game of Thrones säsong 7