JL Fantasy

Sins of Empire - Recension0

19 augusti 2018

Fatrasta är en komplicerad nation. En utpost för nybyggare, lyckosökare och magiker som söker gömda artefakter från förr. Endast kanslerns järnhårda vilja och hennes hemliga polisstyrka håller nationen samman. Nu hotar ett uppror att blåsa upp bland förtryckta minoriteter och ett uråldrigt imperium verkar på något sätt vara kopplad till upproret. En legoknekt, en spion och en gammal krigshjälte dras in i konflikten och de inser alla tre snart att under ytan döljer sig krafter som hotar mer än bara Fatrasta.

Sins of Empire

Sins of Empire släpptes 2017 och är den första boken i trilogin Gods of Blood and Powder. Denna trilogi är en uppföljning till Brian McClellans prisbelönta debut – Power Mage-trilogin. Genren för båda serierna är militär fantasy, har en lättläst prosa, är fylld av dolda intriger, magisystem, levande gudar och karaktärer som inte drar sig från att lämna ett långt blodspår efter sig. 

Jag har velat lyssna på Powder Mage-trilogin under en lång tid, främst för att den var starkt rekommenderad av Brandon Sanderson. Den första boken Promise of Blood finns dock av rättsliga skäl inte tillgänglig i Sverige. När jag hörde att en uppföljande trilogi var påbörjad var jag skeptisk till en början. Att hoppa in i mitten av en berättelse är aldrig optimalt, men flera personer övertygade mig om att Sins of Empire gick att läsa fristående. Med facit i hand är jag fortfarande lite kluven. Jag hade inga problem att följa med i handlingen, men eftersom en av de tre perspektivkaraktärerna (Vlora) hade ett förflutet som inte förklarades i den utsträckning jag hade önskat gjorde det att jag inte blev så fäst vid henne som jag kanske blivit om jag läst Powder Mage-trilogin, där hon också är en perspektivkaraktär.

För min del var det därför de två nya perspektivkaraktärerna som var de mest intressanta. Miguel Bravis pratar med sig själv för att hantera de konflikter som spionlivet medför. Hans interna monologer var stundtals lite röriga att följa och hans fega personlighet var inte så inspirerande, men han var ändå tillräckligt annorlunda för att jag skulle uppskatta hans kapitel. De många twister som hans handling utsattes för var också väldigt välgjorda. Min personliga favoritkaraktär var Mad Ben Styke som suttit fängslad i ett arbetsläger i tio år efter att ha vägrat lyda order i det förra kriget. En klassisk handlingarnas man som vill bli lämnad i fred men som på grund av sitt legendariska rykte ständigt rycks in i intriger som han inte vill ta del av. 

Sins of Empire är annorlunda från mycket annan fantasy på grund av att den utspelar sig i ett fiktivt 1700-tal, till skillnad från medeltiden som de flesta andra high fantasy-världar gör. De vanligaste vapnen är därför musköter och kanoner men det finns även en hel del svärds- och magiska strider. I denna värld finns tre separata magisystem. Dels har du klassiska magiker som kan tämja elementen, dessa kallas Privileges. Men du har även så kallade Powder Mages som kan sniffa krut och därmed bli fysiskt starkare, snabbare och bättre på alla sätt och vis samtidigt som de också kan detonera krut på avstånd. En praktisk färdighet i en värld full av kanoner och musköter. Den tredje sortens magi är den mest mystiska. Dess utövare kallas Bone Eyes och de verkar kunna använda blodsmagi för att påverka människors sinnen på olika sätt. Dessa är ovanliga och ses ner på av samhället. Utöver dessa tre system finns det även individer med "Knacks", en medfödd talang som gör att de till exempel kan lukta sig till magi eller leva utan att behöva sova. Med så många olika magisystem har magi därför en framstående roll i samhället. Olika fraktioner ser på dessa magier på olika sätt vilket skapar massor av politiska konflikter och intriger som verkar sträcka sig flera hundra år tillbaka i historien. 

Handlingen tar vid tio år efter händelserna i den första trilogin och utspelar sig på en helt annan kontinent. Den unga nationen Fatrasta håller på att växa fram till att bli en ekonomisk stormakt, men den möts också av en del problem. Händelseförloppet rycker med en redan från det allra första kapitlet och bygger snabbt upp en fartfylld berättelse fylld av twister och episka strider. Boken har tre perspektivkaraktärer: Stykes, Vloras och Miguel. Alla tre blir omedelbart inblandade i den kommande revolutionen. Allt eftersom utvecklas handlingen till något helt annat genom en rad välgjorda twister vilket leder oss fram till bokens storslagna avslutning. Jag upplevde att handlingen tog fart direkt, men i jämförelse med det dramatiska slutet så känns början som blek i jämförelse. De tre perspektivkaraktärernas handling kompletterar varandra väl för att de är så tätt sammanvävda. Även om alla tre karaktärerna inte stöter på varandra inledningsvis påverkar deras val de andra i stor utsträckning. Handlingen kändes aldrig långsam utan höll mig intresserad från början ändra fram till det dramatiska slutet. 

En kritik som jag har mot boken är att den delvis saknar konsekvenser - ett vanligt problem med böcker som förlitar sig för mycket på magi och den här världen har tre magisystem. Det finns näst intill ingenting som magi inte kan lösa. Karaktärer blir sårade och hamnar i situationer där allt ser ut att vara kört men gång på gång räddar magi karaktärerna.

Sammantaget är Sins of Empire en klassisk fantasyberättelse med massor av magi, intriger och en handling som överraskar. Samtidigt är den också annorlunda mot mycket fantasy där ute eftersom den utspelar sig i ett slags fiktivt 1700-tal med musköter och kanoner istället för i en medeltida miljö. Den går att läsa självständigt men jag rekommenderar ändå att först läsa Powder Mage trilogin som utspelar sig 10 år före händelserna i Sin of Empire. 

     

Betyg 4 av 5.

    

Vill du läsa fler liknande recensioner?

Best served Cold

Emperor's Blades

Blood Song


The Girl With all the Gifts - Recension0

05 augusti 2018

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till sina lektioner. När de kommer håller sergeant Parks sin pistol mot henne medan två andra soldater spänner fast henne i en rullstol. Hon tror att de inte gillar henne. Hon skämtar att hon inte kommer att bita dem, men de skrattar inte.

The Girl With all the Gifts

De senaste åren har vi sett fler zombieadaptioner än någonsin förut. The Walking Dead, 28 Days Later, World War Z, I Am Legend, Pride and Prejudice and Zombies och The Last Of Us (som The Girl With all the Gifts påminner en hel del om) bara för att nämna några få. Är det inte dags att lugna ner oss lite med alla zombieberättelser? Eller har vi bara sett början på nya innovativa kombinationer i genren? Att döma från The Girl With all the Gifts är det rätta svaret det senare. 

Jag lyssnade på Mike Carey på Swecon. Där pratade han om hur skapandet av The Girl With all the Gifts tog fram en helt ny sida ur honom – en mjukare sida som han menade att hans tidigare verk saknat. Jag har inte läst Mikes andra böcker men jag är benägen att hålla med honom ändå. Jag hade inte kunnat föreställa mig att en bok som handlar om zombieapokalypsen kunde vara så poetiskt skriven.

Vi får följa Melanie som är smart, nyfiken, går i skolan, har kompisar och älskar böcker men som samtidigt bor under marken i en armébas och har varit inlåst i en cell så länge att hon inte vet om något annat sätt att leva. Hur hon behandlas är helt normalt och precis som det ska vara för henne. Hon vet inte att världen sedan länge är översvärmad av zombies (a.k.a. hungries). Mänskligheten är utdöende och på något sätt är Melanie och hennes vänner kopplade till dessa hungries.

Boken handlar inte om själva zombieutbrottet eller ens vad som är kvar av mänskligheten utan fokuserar istället på Melanie och hennes omgivning. Hennes snälla lärare som lär henne om t.ex. grekiska myter, hennes fångvaktare som inte verkar gilla henne, om chefen för armébasen som verkar vara obehagligt nyfiken på allt som Melanie säger och gör. Boken är mer en berättelse om ett kärlekstörstande barn än vad det är en skräckberättelse.

Särskilt den första halvan av boken är bland det bästa jag läst då jag som läsare ständigt kände ett sug efter att få veta mer om dessa intressanta barn och omständigheterna som skapat dem. Jag fick snabbt en stark känslomässig koppling både till Melanie och till de som omger henne redan efter deras respektive första kapitel. Det var länge sedan jag läste en bok där jag så snabbt kom in i huvudet på alla. Hade karaktärsperspektiven inte varit så starka tror jag dock att handlingen inte hade hållit mig intresserad hela vägen fram. I bokens andra halva tappar den fart och blir stundtals något av en transportsträcka till slutet, som också kändes något plötsligt. Men trots det var slutet ändå tillfredsställande och poetiskt.

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Best Served Cold av Joe Abercrombie.

Uprooted av Naomi Novik

The Hundered Thousand Kingdom av N.K Jemisin


Best Served Cold - Recension0

15 juni 2018

Efter 19 år av krig i Styria har den hänsynslösa Grand Duke Orso näst intill tagit makten och utropat sig själv till kung. En av anledningarna till att han lyckats med detta är Monza Murcatto som är den mest fruktade legosoldaten i Orsos arsenal. Hennes segrar har dock gjort henne för populär för Orsos smak. Hon blir förrådd och kastas nerför ett berg och lämnas som död. Men Monza är inte död och nu har en brinnande hunger för hämnd fötts.

Best Served Cold

Spoilerfri recension

Best Served Cold gavs ut 2009 och är den första boken som Joe Abercrombie släppt efter att han skrivit färdigt First Law-trilogin som gjorde honom till en av fantasyns mer kända namn. Handlingen utspelar sig i samma värld, några år efter trilogin men går att läsa före den inledande trilogin. Om du inte har läst The First Law kommer du tappa en del referenser men ingenting som påverkar den övergripande handlingen. Perspektivet i boken hoppar mellan Monza och de krigare, legoknektar, torterare och giftmakare som hon samlar runt sig i sin kamp för hämnd. 

Den övergripande berättelsen, som egentligen inte blir helt tydlig förrän i bokens allra sista kapitel, är rakt på sak men ändå fylld av fler oväntade twister än vad jag förväntade mig. Många av dessa twister kommer i form av korta flashbacks där man får reda på mer om vad som egentligen hänt Monza i hennes förflutna. Texten har en bättre balans mellan de actionfyllda scenerna och de mer långsamma karaktärsbyggande scenerna än vad jag tyckte att First Law-trilogin hade. Förvänta dig dock ingen lättsmält läsning – i klassisk grimdarkanda är boken fylld av mer blod, tortyr, sex, svek och ilska än någon annan bok jag läst. Flera gånger var jag tvungen att lägga ner boken då vissa scener fick mig att må illa. Ett återkommande mantra för Monza är "Mercy and weakness is the same".

Det som fick mig att älska The First Law-böckerna var de engagerande karaktärerna. Alla hade sina egenheter vilket fick deras röster att bli unika och trovärdiga genom hela boken. Detta konststycke har Abercrombie inte bara lyckats återskapa i Best Served Cold – i mina ögon har han skapat en uppsättning karaktärer som är ännu mer ikoniska. I Monzas sällskap har vi bland annat en torterare, som ironiskt nog är den lugnaste och snällaste av alla, en fd general som nu är Styrias minst pålitliga fyllo, en förrädisk och äregirig giftmakare och hans ständigt hungriga lärljunge, en nordbo som vill bli en bättre man och, min favoritkaraktär, massmördaren Friendly som troligtvis har asperger.

"The dice came up six and one. The highest dice can roll and the lowest. A fitting judgement on Friendly’s life. The pit of horror to the heights of triumph. And back. Six and one made seven. Seven years old, when Friendly committed his first crime. But six years later that he was first caught, and given his first sentence. When they first wrote his name in the big book, and he earned his first days in Safety. Stealing, he knew, but he could hardly remember what he stole. He certainly could not remember why. His parents had worked hard to give him all he needed. And yet he stole. Some men are born to do wrong, perhaps. The judges had told him so."

Alla går med på att hjälpa Monza för att hon betalar dem och i stort sett varje kapitel undrar man vem som ska förråda henne först. Den nedåtgående spiralen som Monzas hämndbegär försätter henne och alla i hennes närhet i gör att berättelsen ständigt förändras men trots detta tar Monzas lust för blod aldrig slut.

En annan aspekt av Abercrombies författande som förbättrats är världsbyggandet. Detta tyckte jag var den svagaste delen av First Law-böckerna men detta kan jag inte säga med Best Served Cold. När gruppen reser genom Styria för att jaga ifatt alla personer som hon vill mörda känns både städerna och landsbygden levande och sammankopplad. Styria är en plats präglad av årtionden av krig vilket är den perfekta platsen för en grim dark fantasyberättelse – folk hoppas att saker och ting ska bli bättre, men innerst inne vet alla att det troligtvis kommer bli raka motsatsen.

The First Law brukar beskrivas som Grim Dark men jag tyckte hela tiden att den mer kändes som klassisk hjältefantasy fast med en mörk underton. Jag trodde att Best Served Cold skulle göra samma sak och var inte riktigt förberedd på att de mörka tonerna skulle ta över helt – krig, blod, död, tortyr, sex och en dialog full av påhopp och förolämpningar. Ingen av karaktärerna i denna bok kan ses som en hjälte. Inledningsvis gillade jag Monzas beslutsamhet men ju längre berättelsen går och ju fler hemskheter som staplas på varandra desto mindre gillade jag boken. Grim Dark är nog inte riktigt den subgenre som faller mig bäst i smaken. Med det sagt så är jag övertygad om att om du gillade The First Law kommer du även gilla den här trots att det är en helt annan typ av berättelse. 

Betyg: 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Blood Song av Anthony Ryan

Elantris av Brandon Sanderson

Half The World av Joe Abercrombie

Prince of Thorns av Mark Lawrence


Annihilation - Recension0

12 maj 2018

En meteorit har slagit ner i norra Floridas swampmarker och skapat ett mystisk sken som kallas "Skimret" av militären som undersöker den, detta eftersom det liknar en skimrande såpbubbla. Händelsen har hållits hemligt från allmänheten tack vare dess avlägsna plats, men Skimret expanderar hela tiden och hotar snart att påverka människor och tids nog hela planeten. Allt och alla som skickats in i bubblan har man tappat kontakten med. Nu får en grupp forskare i uppdrag att gå in i Skimret och ta reda på vad som orsakar fenomenet.

Annihilation

Spoilerfri recension.

Annihilation är en filmatisering av Jeff VanderMeers roman med samma namn, den går att se på Netflix sedan i mars. De trailers som släpptes antydde att filmen skulle bestå av en stor mängd skräck. Men efter att ha sett filmen var jag överraskad, även om filmen innehåller en del skrämmande scener är den överhängande känslan mer lik en av fjolårets bästa filmer, Arrival. Den präglas av en mörk atmosfär, filosofisk underton och en känsla av upptäckande. 

Filmen börjar med att man får se hur Lena (Natalie Portman) intervjuas av forskare iklädda dekontamineringsdräkter. Underförstått är att detta tar plats efter att Lena tagit sig ut ur Skimret. Handlingar hoppar sedan mellan tre olika tidsperspektiv. Dels berättar Lena för forskarna vad hon sett där inne, dels får vi se de händelserna hon berättar om och dels en del tillbakablickar kring Lenas liv med sin pojkvän Kane. Han är en militär som var en av de första som reste in i Skimret för att undersöka det. Lena som är biolog beslutar sig för att ta reda på vad som hände med hennes pojkvän och med henne följer fyra andra forskare: en psykolog, en sjukvårdare, en antropolog och en fysiker. Tillsammans ska de lyckas där militärerna innan dem, där ibland Kane, misslyckats.

Överlag är skådespeleriet bra, men det är egentligen bara Portman som får någon ordentlig bakgrundshistoria. Mot filmens andra halva, då dess enstaka skräckscener dyker upp, kände jag inte någon större oro. Dels för att vi redan sett att Portman tagit sig ut men också på grund av att de karaktärer som dör har man inte fått någon större känslomässig koppling till. 

Jag gillade mycket hur världen inuti bubblan porträtterades och variationen av landskap och scener gjorde mycket för att hålla mitt intresse genom hela filmen. Detta inte bara på ett visuellt sätt utan också på ett filosofiskt plan. När hemligheterna med skimret börjar nystas upp får man fundera kring flera filosofiska frågor. Så pass mycket funderingar att jag var tvungen att se om filmen en gång till. Samtidigt som jag gillade alla filosofiska delar så blev det nästan för mycket mot slutet. Speciellt när det gick upp för mig att de tre separata tidslinjerna har fler ledtrådar i sig än vad man först tänkt på. Det var inte förrän andra gången jag såg filmen som jag ens upptäckte flera av dem. När filmen var över hade jag svårt att sätta ord på exakt vad jag kände eftersom slutet var så tvetydigt och oavslutat. Jag hade önskat få veta mer om vad vi faktiskt såg där inne. För tillfället verkar det inte heller som att en uppföljare är på väg. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler sci-fi recensioner?

Altered Carbon

Bladerunner 2049

The Arrival


Avengers 3: Infinity War - Recension0

05 maj 2018

Avengers 3: Infinity War handlar om hur Avengers och Guardians of the Galaxy ska stoppa titanen Thanos från att ta kontroll över de sex mäktiga Oändlighetsstenarna.

Infinity War

Spoilervarning – Om du läser den här recensionen för att ta reda på om det är värt att gå och se filmen eller inte tycker jag att du ska sluta läsa nu och gå och se den.

Avengers 3: Infinity War regisseras av Anthony och Joe Russo och är den nittonde filmen i Marvels filmuniversum (MCU). Mina förväntningar på filmen var skyhöga men efter det första besöket hade jag svårt att formulera exakt vad jag tyckte och tänkte eftersom det händer så mycket i filmen. Den innehåller trots allt 28 olika hjältar, ett bagage på 10 år, tillbakablickar, flera olika handlingstrådar och en mörkare ton än någon tidigare Marvelfilm. För att kunna skriva en rättvis recension gick jag och såg filmen en gång till och kunde då njuta mer utan att påverkas av alla mina förväntningar.

Infinity Wars handling kretsar kring titanen Thanos, vars hemplanet har förstörts av överkonsumtion. Han försökte lönlöst övertala hans medmänniskor att de borde halvera befolkningen så att de överlevande kunde leva utan hunger. De lyssnade inte på honom, planeten förstördes och befolkningen dog ut. För att se till att samma sak inte drabbar fler planeter reser han runt i galaxen och halverar befolkningen på varje planet han möter. Nu vill han få tag på Oändlighetsstenarna; med dem kan han halvera hela universums befolkning genom att knäppa sina fingrar. Smärfritt, barmhärtigt, slumpmässigt och rättvist. Universum skulle lämnas i perfekt balans, precis som allting borde vara. Thanos är den av alla karaktärer i filmen som får mest skärmtid och han är utan tvekan den mest skrämmande och trovärdiga av alla skurkar inom MCU. Thanos gör hela filmen med sina nihilistiska tankar.

Utöver Thanos är också tempot i filmen väl avvägt. Trots att detta är den längsta Marvelfilmen hittills känns den inte som det. En av mina vänner tyckte att den kändes hoppig eftersom den ändrar perspektiv mellan de 30 karaktärerna gång på gång, men detta var inte något som jag störde mig på. Jag var tvärtom imponerad hur Russo-bröderna fick det att kännas som att jag fick se lagom mycket av alla och extra mycket av Thanos. En annan kritik som jag hört är att filmen inte går att se om man inte har sett de andra filmerna för att det är så mycket som man inte förstår. Här tänker jag tvärtom: jag är otroligt tacksam att de vågar lita på att fansen redan har sett de andra filmerna. Tänk om de hade behövt repetera vilka alla är och vad deras livsmål är. En sådan film hade varit fruktansvärd. I stället hoppar den rakt in i handlingen och lämnar en med munnen hängandes redan efter de fem första minuterna.

Filmen är dock inte felfri. Det finns en del scener och dialoger som känns stela och påtvingade. De två sakerna som jag personligen störde mig mest på var hela sekvensen på Nidavellir med Eitri som ska smida Thors nya yxa, men även hur enkelt det i slutändan var att besegra The Black Order. Efter mitt första besök hade jag svårt att släppa de här delarna men när jag sett filmen en gång till och reflekterat lite mer kring vad Marvel lyckats göra, inte bara med den här filmen och dess 30 superhjältar, utan med alla dessa 10 år och hela den här sammanhängande berättelsen. Med det i åtanke känns detaljerna kring Nidavellir och The Black Order inte särskilt viktiga. 

Infinity War lägger upp handlingen perfekt för Avengers 4. Färre karaktärer, en imponerande skurk och tillbaka till fokus på de gamla avengerskaraktärerna: Thor, Captain America, Iron Man, Hawkeye och Black Widow. Infinity War har gett mig förnyad energi inför alla kommande superhjältefilmer. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Black Panther 

Spiderman: Homecoming

Doctor Strange