JL Fantasy

Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?0

13 januari 2019

Min första bokserie planerade jag, till och från, i nästan 15 år innan jag till slut började skriva på den och min nuvarande roman har jag arbetat med i 5 år nu. Frågan kring huruvida fantasy är svårare att skriva än andra genrer smög sig naturligt på under de här processerna. Till en början tyckte jag att det var uppenbart att så var fallet. "Se bara hur lång tid det har tagit mig, det hade det inte gjort om jag skrivit en deckare", tänkte jag. Under processen har jag dock kommit att nyansera min syn kring detta.

Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?

Alla genrer har sina egna problem: att få till humorn i komedier, att få läsarna att darra i skräck, att sakligt beskriva vetenskapen utan att tråka ut läsarna i hård science fiction. Jag tror inte att fantasy nödvändigtvis är svårare att skriva än andra genrer. Men fantasy har en del andra problem som gör att genren kan upplevas som ett större och mer komplicerat projekt att ta sig an än till exempel en romantisk berättelse.

Min grundläggande tanke som jag burit på under de senaste åren är att fantasy, särskilt high fantasy och andra subgenrer som är kopplade till sekundärvärldar, är svårt att skriva eftersom det – om det ska göras ordentligt – tar längre tid än många andra genrer. Som jag ser det möter fantasyförfattare fyra huvudsakliga problem:

  

  • Fantasy är en genre där många läsare förväntar sig en viss mängd troper. 

    Vad förväntar sig läsare av just fantasy? Magi, dramatiska scener, spektakulära vyer och karaktärer som utmanar status quo är några av de vanliga troperna som många läsare vill se. Att leverera på alla dessa löften är en storslagen uppgift för vilken författare som helst, allra mest för nya aspirerande författare som ännu inte har finslipat sin litterära förmåga. Tröskeln som kommer med denna insikt, att berättelserna dels måste vara välskrivna (så att världen och karaktärerna känns levande) men också storslagna för att greppa många läsare, är en utmaning som jag upplever som större i fantasy än i någon annan genre, förutom kanske historiska romaner. Detta blir ofta ett problem för många nya författare, som jag upplever försöker åstadkomma alldeles för mycket med sina första verk. Mer magi, mer strider, mer konflikter, mer storslagna och udda miljöer. Alla de troper som är de mest kända fantasyverkens signum. De misslyckas ofta därför med att knyta ihop och få dessa världar, karaktärer och handlingar att kännas trovärdiga. Den nära kontakten med huvudkaraktären drunknar i många fantasyförfattares nya verk. Att vara unik och samtidigt leverera på förväntningarna är knepigt.

  • Fantasy kräver ofta komplicerade världsbyggen.

    I somliga fall byggs hela planeter, eller åtminstone kontinenter, upp från grunden. Allt från fauna, till solcykler, till dvärgarnas modeutveckling över tid. Att levandegöra en hel värld som läsaren inte känner till i förväg kräver mycket detaljer om den ska upplevas som lika verklig som vår egen. Man kanske kan avfärda detta genom att säga att det är författarnas egna val. Om någon är så dåraktig och har ett så stort gudskomplex att hen försöker bygga en hel värld från ingenting, får den skylla sig själv. I somliga fall används vår värld som stomme till världsbygget både i geografi och som kulturell bas, men flera verk river även upp dessa för att själva skapa något eget, något unikt som sticker ut i läsarens ögon, något som ska få dem att komma ihåg just den författarens verk. I likhet med troperna blir detta en uppgift som är svår för nya författare att bemästra. Hur ska världsbygget visas för läsaren? När ska det visas? Och när är mindre bättre än mer? Det hela blir inte lättare när många läsare, precis som med troperna, förväntar sig en viss storslagenhet. Kompromissen mellan att ge läsaren det den vill ha, och att skriva en berättelse som man som författare kan få en god översikt över, krockar ofta.

  • Många subgenrer inom fantasy kräver ofta en större uppsättning av perspektivkaraktärer.

     För att världsbygget, som författaren tillbringat åratal med att bygga upp, ska kunna visas upp kräver en fantasyroman ofta flera perspektivkaraktärer. För vår unga hjälte kan ju inte vara överallt samtidigt. Hur ska läsaren få se Seanchans interna stridigheter? Kanske kan jag lägga till deras prinsessa Tuon som en perspektivkaraktär i några kapitel? Vips så blev Wheel of Time minst 50 000 ord längre. Att göra en eller två karaktärer riktigt trovärdiga kan vara svårt nog för en ny författare. Hur ska man bemästra och kunna fläta ihop fem eller tio perspektiv på ett sätt som inte tröttar ut läsarna?

  • Fantasyböcker blir många gånger längre än andra böcker.

     Att böckerna ofta behöver bli längre blir uppenbart när man slår ihop de tre ovanstående punkterna. Författaren måste leverera på de många förväntningar som läsare fått genom att läsa dussintals, om inte hundratals, internationella fantasyböcker. I många subgenrer måste de även bygga upp en helt ny värld och presentera den på ett smidigt sätt. I sådana böcker är det svårt för författaren att förlita sig på att läsaren vet en massa saker om världen. Att du slutligen också lägger till fler perspektivkaraktärer än i andra genrer resulterar ofta i böcker över hundratusen ord, eller som Brandon Sandersons nya high fantasy-serie som väger in på femhundratusen ord i en enda bok. Och då har jag inte ens börjat tala om serier, som är så vanligt i fantasy, och komplexiteten som uppstår med att skriva sådana.
  

Att det tagit så lång tid för mig att planera och skriva mina böcker har delvis att göra med att jag försöker undvika och samtidigt uppfylla dessa fyra punker. Men det beror troligtvis ännu mer på mitt sinnelag och de mål jag har med mitt skrivande. Fantasy behöver inte vara mer komplicerat att skriva än andra genrer. Men samtidigt bjuder den in till bombastiska berättelser i större grad än många andra genrer. I efterhand skulle nog jag, som så många andra, ha tjänat på att först skriva kortare och enklare berättelser för att bygga upp min skrivteknik innan jag gav mig på den där drömberättelsen. Men det är svårt att tysta den där rösten som viskar till en att drömma stort.


    En guide för att skapa magisystem: del 30

    02 november 2018

    Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går till väga när jag lägger grunden i mina.

    Lap Pun Cheung

    Illustratör: Lap Pun Cheung

    del ett tog jag upp tre punkter för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I del två gick jag igenom vad man kan tänka på när man skapar ett hårt magisystem och i den här tredje delen tänker jag beröra vad man bör tänka på när man ska skapa ett mjukt magisystem. 

    De mjuka kräver ett något annorlunda angreppssätt än vad hårda gör eftersom att syftet på sätt och vis är dess raka motsats. I de hårda ska läsaren förstå hur magin används för att karaktärerna sedan ska kunna bruka magin fritt igenom boken i valfri utsträckning för att lösa de problem de ställs inför. Syftet med ett mjukt magisystem är inte att läsaren ska förstå det, snarare tvärtom. Ju svårare det är att förstå, desto bättre. Detta eftersom det grundläggande syftet är att läsaren ska få en känsla av förundran. De ska undra vad som kommer att hända härnäst och tro att allt är möjligt. Man skulle kunna säga att hårda magisystem är till för att tjäna karaktärerna så att de upplevs som coola, medan mjuka magisystem i större utsträckning är där för att tjäna författaren och berättelsen. 

    "Fantasy needs magic in it, but I try to control the magic very strictly. You can have too much magic in fantasy very easily, and then it overwhelms everything and you lose all sense of realism. And I try to keep the magic magical — something mysterious and dark and dangerous, and something never completely understood. I don’t want to go down the route of having magic schools and classes where, if you say these six words, something will reliably happen. Magic doesn’t work that way. Magic is playing with forces you don’t completely understand. And perhaps with beings or deities you don’t completely understand. It should have a sense of peril about it." - Interview with George R R Martin

    Den största fördelen med mjuka magisystem är att de är mer flexibla. De är därför ett mer användbart skrivarverktyg än vad hårda magisystem är. Om man som författare skriver in sig själv i ett hörn kan magisystemet finnas där för att lösa problemet. Mjuka magisystem är vanligare i berättelser riktade åt barn och unga vuxna, kanske för att världen i ett barns ögon är full av möjligheter och de ofta inte har ett lika tydligt behov av att förklara det som sker i dess omgivning som vuxna läsare har.

    5 tips för att lyckas med ett mjukt magisystem

    1. Se till att magin hela tiden har en känsla av oförutsägbarhet över sig. 
      När karaktärer använder magi i hårda magisystem går det ofta fel för att karaktärerna inte kan reglerna eller för att de blir utmattade av dess användning. I mjuka går det däremot fel för att magin är oförutsägbar. Fundera på hur du kan göra magisystemet oförutsägbart redan i planeringsstadiet. Kanske kan magin självt ha ett medvetande och en egen agenda? Kanske måste man offra något oersättligt för att magin ska kunna fungera, något som karaktärerna absolut inte vill offra.

    2. Ha med få karaktärer som kan använda magin och använd inte magin för att lösa för många av deras problem. 
      Om karaktärerna ständigt använder den oförklarliga magin för att lösa sina problem kommer läsaren till slut anta att de kan lösa vilka problem som helst med magin. Det blir en slags deus ex machina om en magiker helt plötsligt använder en ny magi eller artefakt för att lösa ett problem som till synes verkade helt omöjligt att lösa. I Game of Thrones mjuka magisystem är det vanligt att de få karaktärer som använder sina krafter inte själva vet exakt vad som ska hända. Ofta skapas det någon slags situation som karaktärerna inte hade förutsett. Melissandre lyckas (spoiler) döda Stannis Baratheons bror med sin magi men i slutändan spelade det ingen roll eftersom Stannis ändå förlorar det efterföljande kriget mot Lannisters. Vill du alltså skriva om coola episka magiska strider där flera olika magiker strider mot varandra är det troligtvis bättre att använda dig utav magi som åtminstone delvis grundar sig i ett hårt system.

    3. Om magisystemet har regler bör dessa regler inte förklaras i sin helhet för läsarna. 
      Det går så klart att lägga till begränsningar även i mjuka magisystem och de flesta bra böcker med sådana har någon slags begränsning. Om vi åter igen tar Game of Thrones som exempel verkar det vara så att Melissandres magi grundar sig i blodsoffer från personer med kungligt blod. Ju mer omfattande magi desto mer blod verkar måsta offras. Eftersom det inte är klart vad som kan och inte kan göras blir det extra viktigt i mjuka magisystem att författaren planterar ledtrådar om vad som komma skall, hur karaktären utvecklas inom sin magi, för att det inte ska kännas som en deus ex machina.

    4. Skriv inte berättelsen ur en magikers perspektiv. 
      Om du hade fått kliva in i Gandalfs huvud hade han kunnat förklara allt han visste om magisystemet, vilket gör att hela mystiken med det går förlorat. Det går dock att komma runt detta problem. Till exempel genom att använda magiska artefakter i stället för att karaktärerna själva frammanar magin eller genom att skriva om en magiker som inte förstår hur hens kraft fungerar. Risken med dessa två lösningar är dock att det ändå tar bort en del av mystiken som ett mjukt magisystem kan skapa.

    5. Om magin kan göra i stort sett vad som helst bör enskilda karaktärer endast kunna använda en liten del av dessa möjligheter. 
      Mjuka magisystem är överlag mer öppna än vad hårda är. Möjligheterna för magins potential är därmed ofta betydligt större i mjuka magisystem. Harry Potter (som är en blandning av ett hårt och ett mjukt magisystem) är ett exempel på detta. Det finns en magisk formel eller artefakt för i princip vad som helst i den världen. Vill du resa tillbaka i tiden? Vill du kunna överleva döden? Vill du ta bort minnet från alla personer i en hel stad? Vill du kunna döda någon med en enkel beröring? Allt detta och mycket mer är möjligt i Harry Potter, men dessa formler används ofta bara i en begränsad del av berättelsen. Anledningen till att det inte används oftare är för att karaktärerna inte har tillgång till magierna. Kanske krävs det ovanliga artefakter eller ingredienser, eller så är magin förbjuden. Genom att begränsa karaktärernas tillgång till den oändliga magin förefaller inte magisystemet omedelbart lika mjukt som det faktiskt är. På detta sätt går det att komma runt en del av de begränsningarna som vanligtvis brukas kopplas samman med mjuka magisystem.

    Sex, Lögner & Radband - Litterär roast0

    20 oktober 2018

    Veronique är en av Benedettaordens bästa skarpskyttar. Natt efter natt sitter hon i klostertornet uppe på berget och håller vakt mot helvetets makter. En natt anfaller ett flygande odjur klostret och en av helvetets överdemoner råkar krascha på Veroniques tak. Snart är Veronique och hennes medsystrar indragna i en desperat kamp mot klockan.

    Sex, Lögner och Radband
      

    Jag har haft en dålig månad. Enligt mina nya testläsare suger mitt manus, och när till och med Skatteverket tycker att jag skriver för lite och för dåligt är det lätt att tappa hoppet. "Sluta kontakta oss" var det enda de skrev senast. Det enda ljuset den här månaden var att Lars Carlberg bad mig skriva en "insiktsfull och vältalig totalsågning" av hans nya ljudbok som släpptes den sextonde oktober via Fafner Förlag och Storytel. Äntligen en förfrågan i min smak. Jag tackade genast ja utan att veta vad jag höll på med eller ens ha hört talas om hans bok. Jag väljer dock inte att kalla det här för en recension utan snarare en "litterär roast". 

    Sex, Lögner och Radband (SLR) är inte en bok, utan en novell. Ja, jag vet vad ni tänker. Den typen av litteratur som endast har ett syfte: att marknadsföra författaren och hens andra verk. En "genre" som inte har några som helst ambitioner att faktiskt bli något som kan bidra till samhället eller ge någon slags minnesvärd upplevelse. Svenska noveller har i stort sett inget läsvärde över huvud taget för någon annan än författarna själva och dess förläggare. Turligt nog är detta ett faktum som även svenska folket verkar vara medvetna om, för ingen läser noveller annat än om de faktiskt blir ombedda att totalsåga dem.

    SNR klockar in på två timmar och tjugotvå minuter men den kändes betydligt längre än så. Detta för att den största delen av berättelsen är en transportsträcka där nunnorna ska ta sig från punkt A till punkt B innan deras kloster går under. Parallellt med detta ska man som läsare försöka utläsa vad som är sant och vad som är lögn av det som demonbaronessan säger under resan. Resan eller lögnerna blev dock aldrig särskilt intressanta, eftersom jag inte kunde sluta reta mig på dialogen mellan nunnorna och demonen. De utbyter konstant små meningslösa gliringar där nunnornas göteborgshumor och profana svordomar ska upplevas som komiska. Den stora twisten kring vad som är sant och falskt som berättelsen byggt upp för blir ett antiklimax eftersom själva twisten faktiskt redan har avslöjats, långt i förväg. Tydligen har demonen inte ljugit alls utan berättat hur berättelsen ska sluta, vilket var ganska uppenbart redan från början.

    Och så var det det där med uppläsaren, Simon Väderklint. Ledsen att du skulle behöva bli indragen i det här, men hur ska man kunna skriva en roast av en ljudbok utan att dra in dess uppläsare? Varför förlaget över huvud taget har valt en man att läsa upp en bok där samtliga karaktärer är kvinnor övergår mitt förstånd. Är det något slags PK-budskap eller orkade de helt enkelt inte leta reda på någon annan uppläsare än den de brukar använda? Simon försöker vrida och vända på sin pojkaktiga men ändå något djupa röst för att skapa olika kvinnliga läten eller absurda röster för att passa de ännu mer absurda karaktärerna. Jag blev hela tiden tvungen att tänka om då min hjärna automatiskt projicerade män in i alla roller, särskilt den sexiga bondageälskande demonbaronessan som utgör den större delen av berättelsen. Jag hoppas åtminstone att detta beror på uppläsaren och inte något annat... När Simon läste upp texten som gång på gång beskrev de slanka och svajande höfterna hos demonen och nunnorna såg jag vid mer än ett tillfälle framför mig en läderklädd Christer Lindarw som ämnade att locka nunnorna in i frestelsen.

    Jag har inte läst något av Lars Carlbergs tidigare verk men har hört en del prata gott om hans novell Sönderdelningen av besten Skorm. En berättelse som ska vara annorlunda från något annat. Jag visste därför inte vad jag skulle förvänta mig när jag läste SLR. I efterhand antar jag att den är tänkt att vara en humoristisk och absurdistisk berättelse som ämnar att gestalta livets meningslöshet, vilket passar bra för "genren". I denna novell blandas bondagesex, vapenfetisch, billig göteborgs- och kiss och bajs-humor i en salig eller fördömd blandning. Ingen av dessa saker hyser jag dessvärre något större intresse för.  

    Den farhåga som jag har med alla noveller visade sig även vara sann för Sex, Lögner och Radband. Ytterligare en intetsägande berättelse.

      

    Tack för att jag fick chansen att roasta din novell Lars, jag önskar dig all lycka!

      
    Vill ni bli uppdaterade om när jag skriver ett nytt inlägg, eller när novellen jag arbetar på blir utgiven, kan ni följa mig på min författarsida på facebook

    Marcus Olausson - Gästinlägg0

    22 september 2018

    Veckans blogginlägg är skrivet av Marcus Olausson. Han har gett ut ett dussintal noveller, driver projektet fantastikhjälpen och podden Ordbyting, men är kanske mest känd för sin highfantasyserie Serahema Saporium. I det här inlägget skriver Marcus om hur han fann skrivandet och hur hans författarresa har sett ut.

    Marcus Olausson
     

    Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon

    Jag är en mångsysslare. Att jag skulle bli författare var inte självklart och jag har inte skrivit eller drömt om det yrkesvalet sedan jag första gången höll i en penna. Däremot har jag alltid älskat verklighetsflykten, vare sig det har rört sig om lek i uppväxtens skogar, konst, musik, spel eller litteratur. Att kliva in i en annan verklighet och verkligen vara där. Befinna mig mitt i det kreativa flödet och förundras. Att jag hade talang för det tror jag att andra upptäckte innan jag själv gjorde det. Jag ville bara se mig om likt en upptäcktsresande. Om andra hade behållning av det jag producerade var sekundärt. På sätt och vis är det så fortfarande. Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon, men parallellt har även ett behov av att underhålla och beröra växt sig fram. Jag vill bjuda in andra till mina världar, dela med mig av både äventyr, hemskheter och sällsamma ting. Mina världar speglar både mig själv och min omvärld. Tillåter mig att handskas med samhällsfrågor, sorg och moraliska dilemman, men låter mig även utforska det mörker jag alltid har burit med mig. Se det utifrån, angripa det men kanske också förstå det och lära mig att älska det. Skrivande som självterapi. Världsbyggandet har alltid pågått där i bakgrunden i mitt huvud.

    Lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang

    För mig kom konsten först. Att med en krita eller penna, senare pensel, försöka fånga de där glimtarna av andra världar. Ett rum var aldrig intressant förrän jag placerade ett troll i ett hörn. En skogstjärn blev genast mer spännande om man kunde skönja en varelse under ytan. Kanske det är därför jag ofta får höra att mina böcker är som att se på en film. Att de är visuella. Åtminstone hoppas jag det. Även musiken kom tidigt, någon gång på mellanstadiet då jag plockade upp min mammas gitarr. Upptäckte att toner kunde frammana känslor och faktiskt måla upp inre bilder även de. Den akustiska gitarren ersattes av elgitarr och hårdrock (en genre som omfamnar fantastik). Skrivandet var mer kopplat till övningar i skolan men lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang. Hemma däremot skrev jag inte alls. Jag bara målade och plinkade på min gitarr, varje dag. Tills plötsligt en dag i äldre tonåren då en idé började ta form. När jag såg ett mönster i drömmar och tankar jag haft och pusselbitar började falla på plats. Så en dag satte jag mig ner och skrev.

    Serahema Saporium

    Min bokserie Serahema Saporium är uppbyggd som en traditionell fantasyserie i tre delar och är en hyllning till den klassiska hjältens resa. Men jag ville göra något annorlunda och föra in mörkare och vuxnare element. Kanske då jag själv hade en hel del kärleksbekymmer under de första åren då bokserien växte fram (och det är bra många år sedan nu, typ 20). Min hjälte Elderim är i tjugoårsåldern istället för tonåring. På grund av en speciell uppväxt är han i viss mån fortfarande mentalt som en tonåring men han tvingas växa under bokseriens gång. Och han fattar felaktiga beslut precis som vi vanliga människor gör. Han är ofta rätt misslyckad men samtidigt får han inte enbart misslyckas. Då tröttnar läsaren. Men det finns ett mörker hos Elderim som gör hans väg svårare. En självdestruktiv sida som även speglar de besvär jag själv har med depression. Jag utgick från ett synopsis i 3 delar, en för varje bok. Själva berättelsen växte fram ur mötet mellan karaktärerna. När jag kommit rätt långt, kanske så långt som till tredje boken insåg jag att det var en korvfest och att de kvinnliga karaktärerna fått stå åt sidan. Jag bytte kön på en karaktär och skrev om Belmonne som kvinna och plötsligt blev det en av mina (och övriga läsares) favoritkaraktärer. Hon bildar kontrast mot den svårmodige Elderim. Sedan dess har jag lagt till ytterligare en kvinnlig karaktär och fördjupat de som fanns sedan tidigare och det ger berättelsen en helt annan dynamik. Nu är det nästan roligast att skriva ur kvinnornas perspektiv.
     

    För mig är att skriva som att se på en film

    Men hur skriver man då så att läsaren sugs in i berättelsen? För mig har det alltid främst handlat om karaktärerna. Jag måste känna, se, höra och smaka det som de gör. Krypa in under huden på dem och verkligen vara där de är när jag skriver. Hitta något att bottna i. En miljöbeskrivning är inte intressant förrän jag placerar någon eller något i den. Då bjuder jag även in läsaren på köpet. Väcker nyfikenhet. För mig är att skriva som att se på en film, fast med den skillnaden att filmen rör sig väldigt långsamt framåt. Jag spolar tillbaka och tittar på scenen igen, om och om igen. Provar att ändra på saker. Och ju fler svagheter en karaktär har desto bättre. Det är helt enkelt lättare att identifiera sig med människor med brister. 
     
    Jag läser mycket och utmanar mig själv emellanåt med sådant som faller utanför fantastiken. Ofta just med syftet att lära mig mer om skrivkonsten. Och jag analyserar språkbruk, intrigbyggande och gestaltning hos de författare jag gillar. Ser hur de formar handling och meningar och bygger upp en melodi i språket. Inte alls olikt hur man skriver musik. En menings längd. Påverkar tempot. Flödet. Blir en scen mer spännande av korta meningar eller långa? Som författare är jag både kompositören som skriver noterna och dirigenten som tolkar musiken. 
     

    "Ett imponerande världsbygge"

    Jag får ofta beröm för mitt världsbyggande och nu på nyutgåvan har jag till och med fått en blurb av självaste Erik Granström. Den fina blurben lyder "Ett imponerande världsbygge", vilket känns som att få en guldmedalj i världsdesign. Så vad är då hemligheten bakom bra världsbyggande? Mitt svar är att världen ska fungera enligt sin egen interna logik. Ett bra världsbygge tar inte över utan skapar ett ramverk där jag kan släppa loss mina karaktärer och se vad som händer. För Serahemas del har jag velat skapa en värld som känns trovärdig. Visst innehåller den sin beskärda del av magi, drakar och gudar, men för att läsaren ska godta allt det där är det snarare de små detaljerna som avgör. Vad kostar en natt på värdshuset? Hur lång tid tar det att förflytta sig sträckan X och har då skorna slitits ut? Och framför allt är det genom att göra karaktärerna realistiska och jordnära som även världen de lever i känns riktig. Jag utgick från kartan, som till en början var relativt tom, och skapade sedan magisystem, religioner och länder. Etablerade konflikter, hinder och förutsättningar. Geografin kan vara ett hinder när karaktärerna ska förflytta sig och därför är det viktigt att etablera regler för hur man kan förflytta sig och vilka avstånd det rör sig om. Hur långt kan man ta sig till häst på en dag? Hur får hästen mat? Finns det flygfarkoster? Till syvende och sist handlar mycket om logistik. Och att aldrig själv bli så imponerad av sitt världsbygge att man glömmer att berätta en intressant berättelse.

    Lyxig nyutgåva

    När nu Serahemaböckerna har bytt förlag och släpps i lyxig nyutgåva tog vi beslutet att vara djärva i redigeringen och göra om böckerna där så krävdes. Och det har gjort en enorm skillnad. Jag har lärt mig mycket under de fyra åren sedan debuten. En kunskapens väg som har gått i kringelkrokar genom framförallt novellskrivande och tävlingar där kontakt med nya redaktörer har slipat mitt skrivande. Men jag har även lärt känna andra författare och tagit till mig så mycket kunskap jag kan av de som har mer erfarenhet. Jag har fördjupat mig i skrivhandböcker, lyssnat på författar- och förlagspoddar och jag har läst med en kritisk blick som jag kanske i viss mån saknade innan min egen debut. 
    Här vill jag ur mängden lyfta fram två skrivhandböcker som hjälpte mig extra mycket under redigeringen av "När gudar dör". Först och främst boken ”Self-editing for fiction writers” av Renni Brown och Dave King. Den är relativt tunn men sprängfylld av bra, handfasta råd om hur du förädlar din text. En bok att läsa om och om igen. Nästa tips är en bok som endast riktar in sig på dialog. ”How to write dazzling dialogue: The fastest way to improve any manuscript” av James Scott Bell. Den känns visserligen rätt amerikansk i sina (emellanåt mossiga) exempel som ofta tagits ur äldre amerikanska klassiker, men råden är universella och hjälpte mig att banta ner mina dialoger. För en dialog bör inte nödvändigtvis efterlikna verkligt tal.
     
    I nyutgåvan "När gudar dör" är berättelsen sig visserligen lik, men skavanker har skalats bort. Jag tycker själv att min oslipade diamant har putsats upp till en gnistrande ädelsten. Kapitel har kastats om, långa infodumpar strukits eller kortats ner och en del bonusmaterial har tillkommit för att fördjupa framför allt Belmonne och Eleanor. Dialoger har skurits ner och blivit mer kärnfulla. Det är färre berättande monologer. Det är med andra ord en helt annan läsupplevelse. Har du läst de gamla böckerna måste du inte läsa de nya, men om du gillade de gamla kommer du att älska de nya versionerna. Att min nya förläggare dessutom är formgivare har lett till att de uppdaterade omslagen är kanonsnygga. Vi tog fram alla tre samtidigt för att visa att vi har en utgivningsplan och att omslagen är enhetliga. På Bok & Bibliotek den 28:e september släpper vi "När gudar dör", den första boken av tre i serien i Serahema Saporium. En nyutgåva där min ambition varit att sätta en ny standard för svensk fantasy. Vi får se hur långt jag når men med Catoblepas hjälp känns allt möjligt. Och redan nästa år kan ni läsa fortsättningen – "Vingar av rök". Framtiden är full av äventyr.
     
    Serahema - När Gudar Dör
    Vill ni veta mer om Marcus Olausson kan ni gå in på hans hemsida och nyutgåvan av Serahemaböckerna går att beställa på adlibris