JL Fantasy

Hjältens resa fortsätter - Februaritankar0

09 februari 2019

Året har startat i ett rasande tempo. Redigeringen av Devans Dans är i full rullning igen och det känns som att det går snabbare än någonsin. Jag märkte dock när jag jobbade med kapitel ett att jag börjar komma till den där punkten att jag inte längre vet om ändringarna gör texten bättre eller sämre. Trots det är jag mer motiverad än vad jag någonsin varit tidigare.

Hjältens resa fortsätter

Vid det här laget har jag skickat kapitel ett till så många testläsare, skrivcirklar, kurser och lektörer att alla ändringar börjar göra det rörigt i huvudet. Efter varje ny mening, varje borttaget ord funderar jag, blev det där verkligen bättre eller blev det sämre? Men trots detta är jag väldigt motiverad. Jag rör mig framåt och då spelar det ingen roll om det är svårt eller om det tar emot. Momentum föder energi och det känns som att jag har mer momentum i mitt liv än någonsin tidigare. Mitt första inskick till min nya lektör gick iväg förra veckan. Trots att vi bara samarbetat i några veckor kan jag se skillnader i mitt skrivande. Både på scennivå och karaktärsnivå, men allra mest i det språkliga. 

Under de första veckorna har jag fortsatt kliva upp tidigt på morgnarna för att träna och skriva lite extra innan barnen vaknar. Ett problem har dock uppstått. Folke har fattat att pappa kliver upp tidigare på morgonen. Tre av fem dagar har han därför börjat dagen med att säga: "Jag vill kliva upp med pappa". Än har jag inte hittat något långsiktigt sätt att hantera detta. Ena dagen fick han vara uppe, andra dagen gick vi och la oss igen tillsammans, den tredje försökte jag vänta ut honom och se om han skulle somna om. Det var ett dumt beslut. Jag hoppas att vi ska hitta ett sätt att få honom att sova vidare, både för hans skull så att han inte ska vara så trött på förskolan men också för att jag ska kunna fokusera på skrivandet.

Jag har lyssnat färdigt på den klassiska boken The Hero With a Thousand Faces. Den är skriven 1949 av Joseph Campbell, professor i litteratur och religion. I boken analyserar och jämför han hjälteberättelser genom tiderna, från världens alla hörn. Dessa har han sedan sammanställt till en teori som han kallar för Hjälteresan eller Monomyten. I sina studier upptäckte Campbell nämligen att alla de klassiska hjältesagorna följer samma mönster. Helt oberoende av vilken tidsperiod eller från vilken del av världen de skrivits. Jag hade hört talas om Monomyten, kanske främst genom att George Lucas använde den för att skapa Stjärnornas Krig och för att Matrix-filmerna var baserad på den. Men det har varit fascinerande och lärorikt att själv få dyka in i och lyssna på hundratals hjälteberättelser från hela världen. Det gav mig flera nya ideér till mitt skrivande och jag insåg även att av de 17 steg som hjälten genomgår enligt Campbell, hade jag i Devans Dans ovetandes med 15 av dem. 

Nu när jag är färdig med Joseph Campbell har jag tagit mig an David Goggins självbiografi Can't Hurt Me: Master Your Mind and Defy the Odds. Goggins är en fd. Navy SEAL och ultramaraton-löpare som har levt ett minst sagt annorlunda liv. Efter att bara några timmar in i hans bok är jag helt hänförd. Känner mig mer peppad och motiverad att jobba lite hårdare, träna lite längre, skriva lite mer, lida lite till för att kunna fortsätta utvecklas. Kolla in hans youtubevideos, han är helt sjuk i huvudet. Har tidigare inte skrivit recensioner på faktaböcker och biografier/självhjälpsböcker, men jag tror att jag måste göra ett undantag för den här.

The Hero With a Thousand FacesCan't Hurt Me


Firefly - Recension0

03 februari 2019

Jordens resurser är förbrukade och mänskligheten har i stället koloniserat och terraformat planeter runt om i galaxen. En del av de centralt belägna planeterna är oerhört rika medan de yttre planeterna är desto fattigare. Ett inbördeskrig utbröt mellan Alliansen, som styrde de centrala planeterna, och de frihetskämpande Brunrockarna från de yttre planeterna. Alliansen vann och kontrollerar nu dem alla. Efter kriget köper brunrocksveteranen Malcom "Mal" Reynolds ett gammalt fireflyrymdskepp och med det reser han och hans gäng runt mellan de yttre planeterna på jakt efter jobb.

Firefly recension

För något år sedan övertalade jag min fru att se Joss Whedons (mest känd för Buffy the Vampire Slayer och Avengers) scifi-serie Firefly från 2002. Den och dess uppföljande film Serenity hade precis blivit tillgängliga på Netflix och eftersom det är min favoritserie ansåg jag att hon borde ha koll på den om hon ska vara gift med en nörd. Efter att vi sett den övervägde jag att skriva en recension men vågade inte riktigt. Hur skriver man en recension på den bästa scifi-serie som någonsin gjorts? Att den ska få 5 av 5 i betyg var redan uppenbart men hur skulle jag förmedla seriens storhet till er läsare? Jag visste inte det då och jag vet det inte nu heller, men nu är det i alla fall dags för ett försök.

Firefly är en scifi-serie starkt influerad av gamla western-filmer, tänk er en kombination av Tombstone och Stjärnornas Krig. Kulturen på de flesta planeter som besättningen besöker är präglad av fattigdom. Människorna går klädda i risiga kläder och försöker bruka marken likt hur man förr gjorde på jorden. De pratar ofta väldigt lantligt och eftersom de inte har råd med nya laservapen använder de mest klassiska pistoler. Världen utspelar sig 500 år in i framtiden och baseras på att USA och Kina (världens två tidigare dominanta supermakter) flätats samman och blivit en enorm monokultur. Detta märks av bland annat av genom synen på Kompanjoner (läs geishor) och genom att alla karaktärerna svär på kinesiska. Premisserna är kort och gott anpassade för en sci-fi-serie med liten budget.

Handlingen kretsar kring antihjälten kapten Malcom "Mal" Reynolds (Nathan Fillion). Efter att ha förlorat inbördeskriget mot den, enligt honom, ondskefulla Alliansen blir han en efterlyst flykting som tvingas leva utanför lagen och hoppar runt bland de yttre planeterna för att överleva. På ytan kan Mal verka hård och bitter men därunder ryms ett stort hjärta som han ständigt försöker stampa sönder så att han ska kunna tjäna pengar. Vid sin sida har han sin trogna och dugliga förstestyrman Zoë Washburne (Gina Torres) och hennes make, piloten Hoban"Walsh" Washburne, som gillar att leka med dinosaurier. De har även anlitat legosoldaten Jayne Cobb (Adam Baldwin) som älskar vapen och pengar. Dessa fyra karaktärer utgör järngänget på skeppet Serenity men får snart fler medlemmar som alla, av olika anledningar, vill undvika Alliansens långa arm.

Six men came to kill me one time. And the best of 'em carried this. It's a Callahan full-bore auto-lock. Customized trigger, double cartridge thorough gauge. It is my very favourite gun … This is the best gun made by man. It has  extreme sentimental value … I call her Vera. - Jayne Cobb

Varje avsnitt står i mångt och mycket för sig självt likt hur de flesta moderna tv-serier gör, även om det finns flera övergripande handlingstrådar och teman som återkommer, däribland rymdkannibaler, prisjägare och psioniska agenter. Ett särskilt aktuellt tema i serien är byråkrati och problemen som uppstår när länders/planeters rätt till egenbestämmande kontrolleras av en yttre organisation. Planeternas regeringar får bestämma själva så länge de gör som Alliansen vill. Alliansen är egentligen inte onda, men de trycker ner de valda representanternas åsikter och önskemål för att kunna nå de mål som de anser bäst gynna alla människor. En rad olika moraliska gråzoner blir utforskade i så gott som varje avsnitt, framförallt för att Mal åtar sig tvivelaktiga jobb som testar besättningens lojalitet. 

Om jag ska jämföra serien med någon annan så kommer jag närmast att tänka på en annan av mina favoritserier: Vänner. Som jag ser det är seriens största styrka kamaraderiet i Mals besättning. Likt karaktärerna i Vänner blir jag sakta kär i var och en av dem. De hånar och driver med varandra och de konflikter som uppstår dem emellan gör ont i hela mig. Karaktärerna utvecklas genom hela säsongen och dynamiken dem emellan förändras med det. Även om serien är fylld av humor och värme finns det ständigt en mörk underton som håller tittaren alert och undrande över vad som ska hända härnäst.

Tyvärr ställdes serien in efter endast en säsong. Filmbolaget Fox misshandlade serien när den släpptes genom att flytta om avsnittens sändningsordning och genom att ändra sändningstiderna. Firefly fick därför aldrig det momentum den behövde för att kunna överleva på tv. När dvd-formatet senare kom var alla avsnitten i rätt ordning och ingenting hade klippts bort. Försäljningen sköt i höjden och efter påtryck från fansen beslöt Fox att ge Joss Whedon en chans att knyta ihop seriens ouppklarade trådar med en långfilm, Serenity som släpptes 2005.

Betyg 5 av 5

Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Morgonrutiner - Januaritankar0

19 januari 2019

Efter några år av laborerande har jag äntligen funnit motivationen och disciplinen för att ringa in en tid för skrivande som passar mig och familjen. Under de senaste veckorna har jag klivit upp mellan klockan 4:30 och 5:00 varje morgon. Disciplin = frihet.

Morgonrutin

Jag är en morgonmänniska. Har alltid varit det. Jag minns hur mina vänner satt uppe på kvällarna till småtimmarna för att spela något spel medan jag gick och lade mig för att kunna klämma in någon timme av grinding innan skolan drog igång. Under mina första år som lärare hann jag inte planera mina lektioner på arbetstid, så jag klev upp några timmar innan jobbet för att göra färdigt planeringarna för dagen. När jag började skriva skönlitterärt kunde jag skriva varje morgon och känna hur jag kom närmare och närmare mina mål. Sedan fick vi barn.

Folke föddes 2015 och hade svårt att sova på grund av en del magproblem. I stort sett varje kväll vaknade han 10-15 gånger och oftast räckte det inte med att nynna, stryka eller ge honom något att äta för att han skulle somna om. Tricket som till slut blev vår dagliga rutin var att kliva upp, slå igång vattenkranen i köket och vagga honom fram och tillbaka i famnen och samtidigt nynna något. Hade vi tur tog det bara några minuter, hade vi otur kunde det ta timmar. De värsta gångerna var när han blev sjuk. Ingenting fungerade. Till slut delade jag och min fru in nätterna i skift. Ut med honom i barnvagnen, gå en två timmars promenad (mitt i vintern), sova två timmar medan den andra var ute och gick, och så vidare. Det var härliga nätter det. Fyra timmar sömn, fyra timmar promenad. Jag behöver knappast nämna att det inte blev något skrivet under denna tid – varken på morgonen eller någon annan tid. Folke började sakta men säkert sova bättre men visade sig, precis som jag, vara en morgonmänniska. Under de första två åren vaknade han mer eller mindre alltid klockan 05:15. Och i samma veva fick vi barn nummer två, Elis. Jag försökte klämma in skrivpass på kvällarna men upplevde hela tiden att det krävdes betydligt mer energi för att komma igång på kvällstid.

Idag är situationen annorlunda. Elis har inte samma tendens som Folke att vakna flera gånger under natten och vaknar oftast inte lika tidigt. Och om han gör det går det ofta att få honom att somna om och sova någon timme till. Efter nyår har jag därför åter igen börjat skriva på morgnarna. Klockan 05:00 börjar numera min sänghalva att vibrera av väckarklockans "silent mode", men om jag ska vara ärlig så har jag nästan alltid redan vaknat och klivit upp av mig själv. Tar en promenad runt kvarteret ena dagen, gör mina tabathaövningar den andra dagen. Därefter stretchar och mediterar jag i 10 minuter med appen Waking Up. Allt detta tar cirka 30 minuter, sedan är det dags att sätta igång med dagens första skrivpass.

När jag implementerade den här nya rutinen var det under de första dagarna svårt att tvinga kroppen att kliva upp ur sängen. För att hantera detta använde jag mig av Mel Robbins Five Second Rule  och förundrades över hur väl det fungerade. Att detta passade mig beror troligtvis på att jag har, det som psykologen Gretchen Rubin kallar för, en intern motivations-personlighet.

Att kliva upp klockan 4:30 är extra skönt av framförallt två anledningar. Dels för att världen är helt tyst. Ingen är vaken. Mailen plingar inte, inga notiser poppar upp på mobilen, inga bilar hörs utanför huset – det gör det lättare för mig att fokusera på uppgiften. Dels beror det också för att min kreativitet flödar som bäst innan dagen bombarderat mig med en massa intryck och tankar. På morgonen behöver jag inte "värmas upp" inför texten utan kan dyka in direkt och låta idéerna flöda. Sedan finns det så klart även en rad fördelar med att medvetet reglera mitt sömnmönster för att få ut mer av de timmar jag sover. Tidigare upplevde jag att jag behövde sova minst 8 timmar varje natt men nu när jag sover mer regelbundet och tänker mer på kaffeintag och annat så känner jag mig lika pigg efter att endast ha sovit 6-7 timmar. 

På två veckor har jag fått lika mycket gjort som under hela hösten. Nu är det bara att hålla tummarna för att detta inte är någon tillfällig bieffekt av fastan och att jag kan vidhålla rutinen framgent. Att kunna skriva varje morgon plus med de 6 timmar i veckan jag har tack vare att jag gått ner i tjänst hoppas jag ska ta mitt skrivande till en ny nivå. 


Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?0

13 januari 2019

Min första bokserie planerade jag, till och från, i nästan 15 år innan jag till slut började skriva på den och min nuvarande roman har jag arbetat med i 5 år nu. Frågan kring huruvida fantasy är svårare att skriva än andra genrer smög sig naturligt på under de här processerna. Till en början tyckte jag att det var uppenbart att så var fallet. "Se bara hur lång tid det har tagit mig, det hade det inte gjort om jag skrivit en deckare", tänkte jag. Under processen har jag dock kommit att nyansera min syn kring detta.

Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?

Alla genrer har sina egna problem: att få till humorn i komedier, att få läsarna att darra i skräck, att sakligt beskriva vetenskapen utan att tråka ut läsarna i hård science fiction. Jag tror inte att fantasy nödvändigtvis är svårare att skriva än andra genrer. Men fantasy har en del andra problem som gör att genren kan upplevas som ett större och mer komplicerat projekt att ta sig an än till exempel en romantisk berättelse.

Min grundläggande tanke som jag burit på under de senaste åren är att fantasy, särskilt high fantasy och andra subgenrer som är kopplade till sekundärvärldar, är svårt att skriva eftersom det – om det ska göras ordentligt – tar längre tid än många andra genrer. Som jag ser det möter fantasyförfattare fyra huvudsakliga problem:

  

  • Fantasy är en genre där många läsare förväntar sig en viss mängd troper. 

    Vad förväntar sig läsare av just fantasy? Magi, dramatiska scener, spektakulära vyer och karaktärer som utmanar status quo är några av de vanliga troperna som många läsare vill se. Att leverera på alla dessa löften är en storslagen uppgift för vilken författare som helst, allra mest för nya aspirerande författare som ännu inte har finslipat sin litterära förmåga. Tröskeln som kommer med denna insikt, att berättelserna dels måste vara välskrivna (så att världen och karaktärerna känns levande) men också storslagna för att greppa många läsare, är en utmaning som jag upplever som större i fantasy än i någon annan genre, förutom kanske historiska romaner. Detta blir ofta ett problem för många nya författare, som jag upplever försöker åstadkomma alldeles för mycket med sina första verk. Mer magi, mer strider, mer konflikter, mer storslagna och udda miljöer. Alla de troper som är de mest kända fantasyverkens signum. De misslyckas ofta därför med att knyta ihop och få dessa världar, karaktärer och handlingar att kännas trovärdiga. Den nära kontakten med huvudkaraktären drunknar i många fantasyförfattares nya verk. Att vara unik och samtidigt leverera på förväntningarna är knepigt.

  • Fantasy kräver ofta komplicerade världsbyggen.

    I somliga fall byggs hela planeter, eller åtminstone kontinenter, upp från grunden. Allt från fauna, till solcykler, till dvärgarnas modeutveckling över tid. Att levandegöra en hel värld som läsaren inte känner till i förväg kräver mycket detaljer om den ska upplevas som lika verklig som vår egen. Man kanske kan avfärda detta genom att säga att det är författarnas egna val. Om någon är så dåraktig och har ett så stort gudskomplex att hen försöker bygga en hel värld från ingenting, får den skylla sig själv. I somliga fall används vår värld som stomme till världsbygget både i geografi och som kulturell bas, men flera verk river även upp dessa för att själva skapa något eget, något unikt som sticker ut i läsarens ögon, något som ska få dem att komma ihåg just den författarens verk. I likhet med troperna blir detta en uppgift som är svår för nya författare att bemästra. Hur ska världsbygget visas för läsaren? När ska det visas? Och när är mindre bättre än mer? Det hela blir inte lättare när många läsare, precis som med troperna, förväntar sig en viss storslagenhet. Kompromissen mellan att ge läsaren det den vill ha, och att skriva en berättelse som man som författare kan få en god översikt över, krockar ofta.

  • Många subgenrer inom fantasy kräver ofta en större uppsättning av perspektivkaraktärer.

     För att världsbygget, som författaren tillbringat åratal med att bygga upp, ska kunna visas upp kräver en fantasyroman ofta flera perspektivkaraktärer. För vår unga hjälte kan ju inte vara överallt samtidigt. Hur ska läsaren få se Seanchans interna stridigheter? Kanske kan jag lägga till deras prinsessa Tuon som en perspektivkaraktär i några kapitel? Vips så blev Wheel of Time minst 50 000 ord längre. Att göra en eller två karaktärer riktigt trovärdiga kan vara svårt nog för en ny författare. Hur ska man bemästra och kunna fläta ihop fem eller tio perspektiv på ett sätt som inte tröttar ut läsarna?

  • Fantasyböcker blir många gånger längre än andra böcker.

     Att böckerna ofta behöver bli längre blir uppenbart när man slår ihop de tre ovanstående punkterna. Författaren måste leverera på de många förväntningar som läsare fått genom att läsa dussintals, om inte hundratals, internationella fantasyböcker. I många subgenrer måste de även bygga upp en helt ny värld och presentera den på ett smidigt sätt. I sådana böcker är det svårt för författaren att förlita sig på att läsaren vet en massa saker om världen. Att du slutligen också lägger till fler perspektivkaraktärer än i andra genrer resulterar ofta i böcker över hundratusen ord, eller som Brandon Sandersons nya high fantasy-serie som väger in på femhundratusen ord i en enda bok. Och då har jag inte ens börjat tala om serier, som är så vanligt i fantasy, och komplexiteten som uppstår med att skriva sådana.
  

Att det tagit så lång tid för mig att planera och skriva mina böcker har delvis att göra med att jag försöker undvika och samtidigt uppfylla dessa fyra punker. Men det beror troligtvis ännu mer på mitt sinnelag och de mål jag har med mitt skrivande. Fantasy behöver inte vara mer komplicerat att skriva än andra genrer. Men samtidigt bjuder den in till bombastiska berättelser i större grad än många andra genrer. I efterhand skulle nog jag, som så många andra, ha tjänat på att först skriva kortare och enklare berättelser för att bygga upp min skrivteknik innan jag gav mig på den där drömberättelsen. Men det är svårt att tysta den där rösten som viskar till en att drömma stort.