JL Fantasy

Marcus Olausson - Gästinlägg0

22 september 2018

Veckans blogginlägg är skrivet av Marcus Olausson. Han har gett ut ett dussintal noveller, driver projektet fantastikhjälpen och podden Ordbyting, men är kanske mest känd för sin highfantasyserie Serahema Saporium. I det här inlägget skriver Marcus om hur han fann skrivandet och hur hans författarresa har sett ut.

Marcus Olausson
 

Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon

Jag är en mångsysslare. Att jag skulle bli författare var inte självklart och jag har inte skrivit eller drömt om det yrkesvalet sedan jag första gången höll i en penna. Däremot har jag alltid älskat verklighetsflykten, vare sig det har rört sig om lek i uppväxtens skogar, konst, musik, spel eller litteratur. Att kliva in i en annan verklighet och verkligen vara där. Befinna mig mitt i det kreativa flödet och förundras. Att jag hade talang för det tror jag att andra upptäckte innan jag själv gjorde det. Jag ville bara se mig om likt en upptäcktsresande. Om andra hade behållning av det jag producerade var sekundärt. På sätt och vis är det så fortfarande. Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon, men parallellt har även ett behov av att underhålla och beröra växt sig fram. Jag vill bjuda in andra till mina världar, dela med mig av både äventyr, hemskheter och sällsamma ting. Mina världar speglar både mig själv och min omvärld. Tillåter mig att handskas med samhällsfrågor, sorg och moraliska dilemman, men låter mig även utforska det mörker jag alltid har burit med mig. Se det utifrån, angripa det men kanske också förstå det och lära mig att älska det. Skrivande som självterapi. Världsbyggandet har alltid pågått där i bakgrunden i mitt huvud.

Lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang

För mig kom konsten först. Att med en krita eller penna, senare pensel, försöka fånga de där glimtarna av andra världar. Ett rum var aldrig intressant förrän jag placerade ett troll i ett hörn. En skogstjärn blev genast mer spännande om man kunde skönja en varelse under ytan. Kanske det är därför jag ofta får höra att mina böcker är som att se på en film. Att de är visuella. Åtminstone hoppas jag det. Även musiken kom tidigt, någon gång på mellanstadiet då jag plockade upp min mammas gitarr. Upptäckte att toner kunde frammana känslor och faktiskt måla upp inre bilder även de. Den akustiska gitarren ersattes av elgitarr och hårdrock (en genre som omfamnar fantastik). Skrivandet var mer kopplat till övningar i skolan men lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang. Hemma däremot skrev jag inte alls. Jag bara målade och plinkade på min gitarr, varje dag. Tills plötsligt en dag i äldre tonåren då en idé började ta form. När jag såg ett mönster i drömmar och tankar jag haft och pusselbitar började falla på plats. Så en dag satte jag mig ner och skrev.

Serahema Saporium

Min bokserie Serahema Saporium är uppbyggd som en traditionell fantasyserie i tre delar och är en hyllning till den klassiska hjältens resa. Men jag ville göra något annorlunda och föra in mörkare och vuxnare element. Kanske då jag själv hade en hel del kärleksbekymmer under de första åren då bokserien växte fram (och det är bra många år sedan nu, typ 20). Min hjälte Elderim är i tjugoårsåldern istället för tonåring. På grund av en speciell uppväxt är han i viss mån fortfarande mentalt som en tonåring men han tvingas växa under bokseriens gång. Och han fattar felaktiga beslut precis som vi vanliga människor gör. Han är ofta rätt misslyckad men samtidigt får han inte enbart misslyckas. Då tröttnar läsaren. Men det finns ett mörker hos Elderim som gör hans väg svårare. En självdestruktiv sida som även speglar de besvär jag själv har med depression. Jag utgick från ett synopsis i 3 delar, en för varje bok. Själva berättelsen växte fram ur mötet mellan karaktärerna. När jag kommit rätt långt, kanske så långt som till tredje boken insåg jag att det var en korvfest och att de kvinnliga karaktärerna fått stå åt sidan. Jag bytte kön på en karaktär och skrev om Belmonne som kvinna och plötsligt blev det en av mina (och övriga läsares) favoritkaraktärer. Hon bildar kontrast mot den svårmodige Elderim. Sedan dess har jag lagt till ytterligare en kvinnlig karaktär och fördjupat de som fanns sedan tidigare och det ger berättelsen en helt annan dynamik. Nu är det nästan roligast att skriva ur kvinnornas perspektiv.
 

För mig är att skriva som att se på en film

Men hur skriver man då så att läsaren sugs in i berättelsen? För mig har det alltid främst handlat om karaktärerna. Jag måste känna, se, höra och smaka det som de gör. Krypa in under huden på dem och verkligen vara där de är när jag skriver. Hitta något att bottna i. En miljöbeskrivning är inte intressant förrän jag placerar någon eller något i den. Då bjuder jag även in läsaren på köpet. Väcker nyfikenhet. För mig är att skriva som att se på en film, fast med den skillnaden att filmen rör sig väldigt långsamt framåt. Jag spolar tillbaka och tittar på scenen igen, om och om igen. Provar att ändra på saker. Och ju fler svagheter en karaktär har desto bättre. Det är helt enkelt lättare att identifiera sig med människor med brister. 
 
Jag läser mycket och utmanar mig själv emellanåt med sådant som faller utanför fantastiken. Ofta just med syftet att lära mig mer om skrivkonsten. Och jag analyserar språkbruk, intrigbyggande och gestaltning hos de författare jag gillar. Ser hur de formar handling och meningar och bygger upp en melodi i språket. Inte alls olikt hur man skriver musik. En menings längd. Påverkar tempot. Flödet. Blir en scen mer spännande av korta meningar eller långa? Som författare är jag både kompositören som skriver noterna och dirigenten som tolkar musiken. 
 

"Ett imponerande världsbygge"

Jag får ofta beröm för mitt världsbyggande och nu på nyutgåvan har jag till och med fått en blurb av självaste Erik Granström. Den fina blurben lyder "Ett imponerande världsbygge", vilket känns som att få en guldmedalj i världsdesign. Så vad är då hemligheten bakom bra världsbyggande? Mitt svar är att världen ska fungera enligt sin egen interna logik. Ett bra världsbygge tar inte över utan skapar ett ramverk där jag kan släppa loss mina karaktärer och se vad som händer. För Serahemas del har jag velat skapa en värld som känns trovärdig. Visst innehåller den sin beskärda del av magi, drakar och gudar, men för att läsaren ska godta allt det där är det snarare de små detaljerna som avgör. Vad kostar en natt på värdshuset? Hur lång tid tar det att förflytta sig sträckan X och har då skorna slitits ut? Och framför allt är det genom att göra karaktärerna realistiska och jordnära som även världen de lever i känns riktig. Jag utgick från kartan, som till en början var relativt tom, och skapade sedan magisystem, religioner och länder. Etablerade konflikter, hinder och förutsättningar. Geografin kan vara ett hinder när karaktärerna ska förflytta sig och därför är det viktigt att etablera regler för hur man kan förflytta sig och vilka avstånd det rör sig om. Hur långt kan man ta sig till häst på en dag? Hur får hästen mat? Finns det flygfarkoster? Till syvende och sist handlar mycket om logistik. Och att aldrig själv bli så imponerad av sitt världsbygge att man glömmer att berätta en intressant berättelse.

Lyxig nyutgåva

När nu Serahemaböckerna har bytt förlag och släpps i lyxig nyutgåva tog vi beslutet att vara djärva i redigeringen och göra om böckerna där så krävdes. Och det har gjort en enorm skillnad. Jag har lärt mig mycket under de fyra åren sedan debuten. En kunskapens väg som har gått i kringelkrokar genom framförallt novellskrivande och tävlingar där kontakt med nya redaktörer har slipat mitt skrivande. Men jag har även lärt känna andra författare och tagit till mig så mycket kunskap jag kan av de som har mer erfarenhet. Jag har fördjupat mig i skrivhandböcker, lyssnat på författar- och förlagspoddar och jag har läst med en kritisk blick som jag kanske i viss mån saknade innan min egen debut. 
Här vill jag ur mängden lyfta fram två skrivhandböcker som hjälpte mig extra mycket under redigeringen av "När gudar dör". Först och främst boken ”Self-editing for fiction writers” av Renni Brown och Dave King. Den är relativt tunn men sprängfylld av bra, handfasta råd om hur du förädlar din text. En bok att läsa om och om igen. Nästa tips är en bok som endast riktar in sig på dialog. ”How to write dazzling dialogue: The fastest way to improve any manuscript” av James Scott Bell. Den känns visserligen rätt amerikansk i sina (emellanåt mossiga) exempel som ofta tagits ur äldre amerikanska klassiker, men råden är universella och hjälpte mig att banta ner mina dialoger. För en dialog bör inte nödvändigtvis efterlikna verkligt tal.
 
I nyutgåvan "När gudar dör" är berättelsen sig visserligen lik, men skavanker har skalats bort. Jag tycker själv att min oslipade diamant har putsats upp till en gnistrande ädelsten. Kapitel har kastats om, långa infodumpar strukits eller kortats ner och en del bonusmaterial har tillkommit för att fördjupa framför allt Belmonne och Eleanor. Dialoger har skurits ner och blivit mer kärnfulla. Det är färre berättande monologer. Det är med andra ord en helt annan läsupplevelse. Har du läst de gamla böckerna måste du inte läsa de nya, men om du gillade de gamla kommer du att älska de nya versionerna. Att min nya förläggare dessutom är formgivare har lett till att de uppdaterade omslagen är kanonsnygga. Vi tog fram alla tre samtidigt för att visa att vi har en utgivningsplan och att omslagen är enhetliga. På Bok & Bibliotek den 28:e september släpper vi "När gudar dör", den första boken av tre i serien i Serahema Saporium. En nyutgåva där min ambition varit att sätta en ny standard för svensk fantasy. Vi får se hur långt jag når men med Catoblepas hjälp känns allt möjligt. Och redan nästa år kan ni läsa fortsättningen – "Vingar av rök". Framtiden är full av äventyr.
 
Serahema - När Gudar Dör
Vill ni veta mer om Marcus Olausson kan ni gå in på hans hemsida och nyutgåvan av Serahemaböckerna går att beställa på adlibris
  

Sofi Poulsen - Gästinlägg0

16 september 2018

Veckans inlägg är skrivet av Sofi Poulsen. Hon är aktuell med en ny novellsamling på temat H.C. Andersen, där en rad svenska fantastikförfattare har tolkat Andersens gamla sagor i form av 36 noveller.

H.C. Andersen

Hans Christian Andersen är den världsberömda danska författaren som föddes i Odense för mer än två hundra år sedan. Redan när jag var barn fascinerade hans sagor och hans liv mig. Sagorna var många gånger sorgliga och helt befriade från det Disneyfluff som de nu för tiden oftast lindas in i. Min egna barndom var inte särskilt ljus den heller. Kanske var det det som gjorde att jag drogs till de mörkare sagorna. Jag minns hur jag läste Flickan med svavelstickorna och grät. Som barn ville jag väldigt gärna tro på magi i olika former. Jag ville tro att det fanns trollkarlar, magiska väsen, och förtrollade tingestar. Det fanns inte ett ihåligt träd som kom i min närhet som inte skulle undersökas. Kanske doldes en hemlig gång eller föremål där inne.

När jag 2017 bestämde mig för att börja ge ut noveller i form av antologier var det första temat bröderna Grimms klassiska sagor. Det är främst de sagorna och H.C. Andersens sagor som har inspirerat mig och fått mig att vilja skriva. Därför var det inte så konstigt att 2018 års novellantologi skulle få temat H.C. Andersens klassiska sagor.

Jag föreställde mig att intresset skulle bli svalt och att det inte skulle komma ut så många bidrag då det var ett förlag som la sin novelltävling vid samma tidpunkt som mig. Men det kom ut 112 bidrag och de allra flesta hade en väldigt hög kvalitetsnivå. Att omslaget blev blått beror på att läsarna ville ha ett blått omslag. En sjöjungfru som symboliserar sagorna kändes självklart från början.

När jag började läsa de inkomna bidragen insåg jag ganska snabbt att det var en större spridning bland sagorna i år jämfört med förra året. De inkomna bidragen höll dessutom en mycket högre nivå, vilket förstås var mycket roligt. Många hade skrivit om Flickan med svavelstickorna och Den fula ankungen. Jag hittade snabbt noveller som passade ihop samtidigt som det var svårt att välja bort tolv av novellerna som var så pass bra att jag gärna hade haft med dem, men de passade inte riktigt in i boken jag ville ge ut.

Vad har du för relation till författaren Hans Christian Andersen? Brukade du, som jag, bygga en koja på ditt rum där du sedan kröp ut för att läsa? I min koja brukade jag ha kuddar, filt, ficklampa och kakor. Kakorna gjorde mycket för mysfaktorn. Lite av den känslan vill jag återskapa med böckerna som ges ut på Marchetti Förlag. Omslagen ska locka till läsning, precis som barndomens sagoböcker gjorde.

Sofi Poulsen

  

Vill du veta mer om Sofi kan du hitta mer information på hennes hemsida och novellsamlingen går att beställa på adlibris


TAU - Recension0

09 september 2018

Tjuven Julia tillfångatas av en vetenskapsman som börjar utföra experiment på henne i sitt hus. När han är borta ansvarar den sofistikerade AI:n TAU för att hon inte ska rymma. Hur ska hon hinna rymma innan experimenten når sitt stundande slut?

TAU

När Netflixs senaste sci-fi film TAU släpptes trodde jag utifrån trailern att den skulle vara en slags variant av Cube eller Saw-filmerna. Även i filmens inledning gav den det intrycket men ganska snabbt ändrar den riktning och blir en slags hybrid mellan filosofisk sci-fi och romantisk thriller. En kombination som skapar några intressanta scener men i det stora hela blir rätt menlös. 

Julias kidnappare Alex är en sexig, superintelligent och kallblodig vetenskapsman som, när han inte torterar unga kvinnor eller driver några av världens mest framstående teknikföretag, gillar fine-dining och är besatt av renhet. Alex fäster en apparat i nacken på Julia och testar hennes reaktioner på smärta för att göra TAU (AI:n som ska bli hans mästerverk) ännu smartare än vad den redan är. Inget av detta förklaras dock i detalj. Varför behöver han människors känsloreaktioner för att göra sin AI smartare? Och vad menar han egentligen med att TAU ska bli smartare? Inget av det tekniska kring AI:n förklaras på något sätt.

Twisten kommer när Julia i ett rymningsförsök lyckas förstöra en del av fängelset och maskinen som sög ut information ur henne. En kamp mot klockan börjar både för vetenskapsmannen och för Julia. I stället för att "bara" tortera henne måste vetenskapsmannen nu få ut information ur henne på andra sätt innan hans aktieägare avsätter honom som VD för företaget. Samtidigt behöver Julia skapa tillräckligt mycket frihet för sig själv inuti huset så att hon kan hitta ett sätt att fly. Snart inser hon att TAU verkar vara mer än bara en smart hjälpreda till Alex. Kanske är AI:n hennes väg till frihet?

Det är uppenbart att filmen syftar till att tittarna ska uppskatta den ovanliga relationen som växer fram mellan Julia och TAU. AI:n som kontrollerar huset är utan problem kapabel att mörda Julia på ett ögonblick samtidigt som den på många sätt är barnslig. Den vet ingenting om världen utanför huset och när Julia berättar om den uppstår en slags besatthet inom AI:n. De filosofiska diskussioner som uppstår genom dessa dialoger hade kunnat vara ännu mer intressanta om de vågat dyka in i dem djupare. Men när de riktigt intressanta frågorna kommer, som till exempel What does it mean to be alive? har Julia inga bra svar, vilket är ganska talande för hela filmen. Filmskaparna verkar ha svårt att bestämma om fokuset ska ligga på hur Julia ska rymma, de filosofiska diskussionerna mellan Julia och AI:n, den besynnerliga relation som uppstår mellan Julia och vetenskapsmannen eller konflikten som föds mellan TAU och hans skapare. Allt blir till slut en salig röra som aldrig riktigt reds ut. Filmen är 97 minuter lång, men redan efter den första halvtimmen blir allt rätt rörigt och samtidigt enformigt. När de mer actionfyllda slutscenerna till slut bryter av transportsträckan har all form av spänning eller engagemang för karaktärerna redan försvunnit. 

Betyg 1 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Death Note

Suicide Squad

Fantastiska Vidunder och var man hittar dem 


Top 10: Överskattade fantasysserier0

01 september 2018

Detta är min högst subjektiva åsikt om vilka som är de 10 mest överskattade fantasyserierna.

Överskattade fantasyserier

Vad menar jag med att ett verk är överskattat? Detta är inte en lista där till exempel Farseer-böckerna eller The Broken Empire-trilogin är med för att de är för långsamma eller för dystra. Det är de författarnas respektive stil. Man kan ogilla stilen, men ändå se att båda är välskrivna verk.

När jag menar överskattad gör jag det dels utifrån vad jag fick höra om serien innan jag läste den och hur det skar sig mot min läsupplevelse. Dels slog också alla dessa serier igenom stort när de gavs ut, men om man granskar dem lite närmare är många rätt mediokra. Detta betyder inte att jag anser att dessa böcker är dåliga och det betyder inte heller att jag vill ni ska undvika dem. Tvärtom! Läs dem, men gör det med en rimlig förväntan. Kanske kommer ni då att uppskatta dem mer.

  

10. American Gods av Niel Gaiman

Jag kommer ihåg när jag blev rekommenderad den här boken. Den skulle vara det mest häpnadsväckande som skrivits sedan Tolkien. Gaiman, som jag då aldrig hade hört talas om, skulle vara den mest briljanta fantasyförfattaren som levde. Jag hade minst sagt höga förhoppningar på detta verk innan jag läste den. Gaimans stil är som många kanske vet något säregen. Har ni inte läst något av honom så rekommenderar jag starkt att ni plockar upp något av hans verk för ta del av en annorlunda stil. Om ni väljer American Gods bör ni dock vara medveten om dess största problem enligt mig: huvudkaraktären som ska bära serien är intetsägande. Att hans namn är Shadow är väldigt passande för han har inget karaktäristiskt drag över huvud taget, förutom att han gillar mynttrick, och när han omges av gudar försvinner han likt en skugga. På grund av det och en del andra brister blev boken aldrig så intressant som dess upplägg – att vi människor skapar gudar genom vår tro, byggde upp för.

American Gods

  

9. A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin

ASOIAF eller som serien nu är mer känd: Game of Thrones, är på många sätt ett mästerverk. Redan innan tv-serien släpptes var ASOIAF en relativt välläst fantasyserie, men den hade inte i närheten av den hype som den har nu. Den har fantastiska twister, otrolig karaktärsutveckling och massor av minnesvärda scener. Men precis som flera andra böcker på den här listan är den inte värd den stora hype som den fått. Ett problem som många författare hamnar i är att de inte kan begränsa sin berättelse och denna fälla faller även Martin i. För många perspektivkaraktärer som gör ointressanta saker gör att serien i sin helhet inte är så bra som hypen antyder. Särskilt bok fyra är bland det tråkigare jag läst.

A Game of Thrones

  

8. Shannara Chronicles av Terry Brooks

Den här skulle utan problem kunna hamna högre upp på listan men den är redan allmänt ansedd som en dålig kopia av Sagan om Ringen. När den släpptes var dock hypen kring Shanarra omfattande. Även här kommer jag ihåg hur flera vänner pratade om hur cool serien var. Det är den inte. Vill ni läsa mer om de problem jag har med Shanarra kan jag rekommendera att ni läser en artikel där Mythcreants analyserar första kapitlet av Sword of Shanarra. Den summerar allt som är fel och överhypat med boken och Brooks stil.

Sword of Shannara  

7. Silmarillion av J.R.R Tolkien och Christopher Tolkien 

Gillade du Sagan om Ringen? Då kommer du älska Silmarillion, den är ännu bättre än Sagan om Ringen. Så presenterades Silmarillion för mig för många år sedan. Vad personen glömde att informera om är att Silmarillion inte är en roman över huvud taget. Det är mer som att läsa en samling av myter eller en historiebok. Delvis intressant men samtidigt extremt torr. Läs Silmarillion om du vill veta mer om hur Middle Earth fungerar men läs den inte om du vill ha en bra berättelse, för det är den inte. Den är inte ens menad att vara en berättelse. 

The Silmarillion

  

6. Wheel of Time av Robert Jordan 

Wheel of Time är en av mina favoritserier men jag skulle aldrig någonsin rekommendera någon att läsa den om jag inte först varnade dem om dess brister. Likt George R.R. Martin faller även Jordan i fällan att inte kunna begränsa sin berättelse. Det finns över 2000 karaktärer i Drakens återkomst, 129 perspektivkaraktärer och 22 huvudkaraktärer. Detta gör att större delen av serien blir oerhört långsam och ibland går det hela böcker utan att något intressant händer. Jag jublar inombords när jag inser att detta kapitel faktiskt handlar om Rand och till och med i hans eget perspektiv. Om du skulle jämföra WoT med liknande verk idag, som har en betydligt mer krävande marknad att kämpa sig igenom, märks kvalitetsskillnaden snabbt. 

Farornas Väg

  

5. Kingkiller Chronicles av Patrick Rothfuss

I Vindens Namn var en rätt bra fantasybok där vi får följa den unga pojken Kvothe och hans resa till att bli en kungadräpande magiker. Den berättas av Kvothe själv och hoppar i perspektiv från den gamla bittra Kvote som ser tillbaka på sitt liv och de val han gjort. Många hyllar boken för dess vackra prosa men hur bra är själva handlingen, hur intressant är världsbygget och hur medryckande är karaktärerna? Det är sällan någon som pratar om det.

Man kan tycka att en värld med flera intressanta magisystem och en karaktär som går i skola för att bli magiker skulle innebära att berättelsen skulle innehålla en del magi. Förväntar du dig detta kommer du att bli besviken. Förvänta dig i stället mängder av kapitel där Kvothe kämpar för att få ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften, förvänta dig mängder av beskrivningar om hur mycket han älskar musik, och oändligt mycket kärleksbekymmer.

Jag vet inte om det är medvetet från författarens håll, det får vi se om den tredje och avslutande delen av serien blir färdig någon gång, men hela berättelsen är uppbyggd så att Kvothe ska framstå som den coolaste karaktären genom alla tider. Om det presenteras på ett rimligt vis har jag inga större problem med det, men när anledningar till hur fantastisk Kvothe är staplas på hög blir det till slut för mycket. I en scen får vi till och med se hur den här unga pojken charmerar en slags uråldrig sexgudinna som bokstavligen lär honom att bli bra på sex. I vanliga fall dödar denna gudinna alla män hon möter men inte Kvothe, han lyckas behaga henne på ett sätt som ingen annan man tidigare gjort. 

The name of the wind

  

4. Belgariaden av David och Leigh Eddings

Detta var den första fantasyserien jag läste och jag fullkomligen älskade den. Men om man skulle läsa dessa böcker idag och om man har läst några fantasyböcker tidigare märker man att de är väldigt klichéartade. Jag har till och med hört talas att Eddings skulle ha skrivit böckerna på detta sätt helt medvetet. Att han aktivt alltså skulle ha tagit så många troper som möjligt för att "maximera" fantasyberättelsen. Jag vet inte om det är sant men det skulle förklara varför böckerna är uppbyggda som de är. Likt flera andra böcker på listan tror jag att folk rekommenderar denna serie av nostalgiska skäl.

Stenens Väktare

  

3. Sword of Truth av Terry Goodkind

Den första boken i Sword of Truth-serien är helt okej om dock också något klichéartad. Men om du fortsätter läsa kommer du ganska snart att märka att serien blir sämre och sämre. Troligtvis eftersom huvudpersonen Richard snabbt blir den bästa svärdsmannen och den bästa magikern i hela världen – för att utmana honom måste Goodkind hela tiden skapa nya, helt orimliga, skurkar och problem att kasta åt hans håll. Att dessa böcker blivit till TV-serie och än idag har miljontals fans är helt bortom mig.

Wizards First Rule

  

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Harry Potter är en välskriven bokserie, men förtjänar den verkligen att vara den mest säljande bokserien genom alla tider? Harry Potter är den ultimata överskattade fantasyserien. Jag skulle kunna diskutera problemen med Harry Potter-serien hela dagen men det motverkar hela syftet. I det stora hela är böckerna väldigt bra, de åstadkommer precis det man förväntar sig att de ska göra, men det finns mycket annan fantasy där ute som gör ett bättre jobb än vad Rowling gör med Harry Potter.

De Vises Sten

  

1. Eragon av Christopher Paolini

Paolini var bara 15 år när han började skriva denna bokserie, och med det i åtanke är Eragon en bra bok. Men att den hamnade på bästsäljarlistor världen över och att den idag har sålt över 35 miljoner exemplar är helt häpnadsväckande. Det gör mig arg bara jag börjar tänka på det. Boken har i stort sett alla fel som en fantasybok bör undvika. Dålig prosa, tråkiga karaktärer och en förutsägbar handling är bara några av dess problem. En trolig förklaring till att den här boken fick så stort genomslag var att Paolinis föräldrar jobbade inom förlagsbranschen och visste hur den skulle marknadsföras.

Eragon

  

Håller du med om listan? Är det något verk som du tycker saknas? 


Augustitankar - Ljuset i tunneln0

26 augusti 2018

I det här inlägget tänker jag högt om att Folke börjat förskolan igen och hur det har påverkat min skrivtid. Jag tar även upp att jag håller på att testläsa en annan fantasyförfattares manus och några allmänna tankar inför valet.

Augustitankar

Sommaren är över och äntligen börjar årets bästa årstider – hösten och vintern. Nu slipper man svettas hela dagarna och får i stället ta på sig en varm jacka och tända ljus på kvällarna. Skönt va?

Den här veckan har min äldsta son Folke börjat förskolan igen. Jag hade inte reflekterat över hur detta skulle kunna påverka min pappaledighet – "Det kommer nog inte bli så stor skillnad, jag har ju fortfarande Elis att ta hand om," tänkte jag. Visserligen går Folke bara 15 timmar i veckan på förskolan, men herre gud vilken skillnad det har gjort. Under sommaren lyckades jag synka Folkes och Elis sovtider, men det gjorde ingen större skillnad för skrivtiden. Det blev kanske en halvtimmes egentid innan något av barnen vaknade. Men nu när det bara är Elis som ska sövas har skrivtiden äntligen infunnit sig. Den här veckan har han sovit minst två timmar varje dag vilket innebär att jag både haft tid att äta lunch, göra hushållssysslor OCH skriva! Det märks att jag inte har skrivit särskilt mycket de senaste veckorna för orden har fullkomligen forsat ur mig. Jag kan se ljuset i slutet av tunneln. Får jag en liknande vecka till kommer bokens första redigeringsrunda troligtvis vara avklarad och då ska manuset ut till de första testläsarna. Spännande och nervöst!

I augusti har jag även börjat kommentera på en annan författares manus. Han heter Leif Wallsby och har likt mig också skrivit en highfantasyroman. Under det senaste året har jag nekat alla förfrågningar om textbyten för att jag helt enkelt inte har känt att jag haft tid eller energi för det. Men Leifs manus var i samma subgenre som det jag själv skriver och jag har även pratat med honom en hel del på Facebook under det senaste året, så därför känns det roligt att få ta mig an manuset.

För de som känner mig eller följer mig på fler medier kommer det kanske inte som någon nyhet att jag blivit allt mer intresserad av politik under de senaste åren. Det är inte så att jag gått med i något politiskt parti eller så, men jag har börjat följa fler politiska kommentatorer, ledarskribenter, filosofer och annat. Både i Sverige och internationellt. Jag har själv blivit förvånad över hur roligt jag har tyckt att det har varit. Förundrats över hur många nya perspektiv jag har fått en bättre förståelse för, perspektiv som jag aldrig tidigare bemödat att sätta mig in i på allvar. Detta har nyanserat min syn på vad som är bra för vårt samhälle och har inte gjort det lättare att välja hur jag ska rösta. Det kommer att bli intressant att se vad Sverige väljer.